Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Medeltidens blomstringstid
- Den provençalska lyriken och Roman de la Rose
- Den provençalska lyrikens former och karaktär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DEN PROVENÇALSKA LYRIKENS FORMER OCH
KARAKTÄR
Det var detta “nya liv“, som låg bakom den provençalska
lyrik, som nu samtidigt med korstågen spirade upp i
Provence. I viss mån hade denna lyrik ännu bevarat ett
yttre samband med goliardpoesien. En provençalsk
författare kallades trobador (av trobar = uppfinna), och han
diktade både melodien (so) och texten (mot). Ibland kunde
han själv föredraga sin dikt, men var han en hög herre,
höll han sig vanligen med en eller flera joglarer — det
är den provençalska formen — som sjöngo hans dikter, och
detta tyder på, att joglaren är den äldre, föregångaren,
som tagits i riddarens tjänst. De äldsta dikterna kallades
helt enkelt vers och stå ännu den mera konstlösa folkpoesien
nära. Versen är oftast åttastavig, rimmen mest manliga
och strofen (cobla) enkel. Ur denna utvecklade sig sedan
canzonen, som äger en oerhörd mångfald av versformer och
en synnerligen rik strofbildning. Något på innehållet
beroende särmärke ägde canzonen dock icke, ty den kunde
vara politisk, religiös och erotisk, ehuru det sista var det
ojämförligt vanligaste. Och ej heller i formen skiljer den
sig vidare från andra dikter, som hava särskilda namn.
Den mest betydande av dessa var sirventes, egentligen
“tjänstesång“ (av sirven = tjänare), d. v. s. dikter, skrivna
i en herres tjänst antingen för att lovprisa honom eller
smäda hans fiender, ehuru det senare tyckes hava varit det
vanliga. En sirventes torde därför närmast kunna betecknas
såsom en politisk smädesång, riktad mot härskarens eller egna
fiender. Denna diktning hade utan tvivel gamla anor.
En dylik lov- och smädediktning odlades särskilt av de
keltiska barderna, och var sålunda möjligen ett arv från den
för oss okända galliska folkdikten. Vi återfinna den emellertid
även hos clerici vagantes, och vi hava en mängd dylika,
oftast på latin, men ibland för bättre verkan översatta på
folkspråket eller försedda med en refräng på detta. I de
provençalska riddarnes mun fingo likväl dessa sirventeser
en starkare och mera manlig stålklang. Och denna
sirventesdiktning blev aldrig förkonstlad såsom provençalernas erotiska
lyrik. Den lever kvar i hela sin kraft under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 02:02:27 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/allmlihi/2/0210.html
