Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens blomstringstid - Den provençalska lyriken och Roman de la Rose - Den provençalska lyrikens former och karaktär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som själv stammade från en förening av kristligt svärmeri
och barbariskt krigarlynne. Men i en punkt står denna
erotik kvar på antik grund. Den kvinna, som trobadoren
ägnar sin dyrkan, är alltid en gift kvinna, någon enstaka
gång en änka, men nästan aldrig en ung flicka. Den kärlek,
som besjunges, har heller aldrig äktenskapet såsom mål —
detta betraktas snarare såsom en löjlig institution, berättigad
endast i den mån den gav en pikant krydda till det
otillåtna kärleksförhållandet. Trots den ideala färgtonen står
canzonen här således på samma ståndpunkt som fableauen.
Men å den andra sidan står canzonen i en bestämd motsats
till den robusta erotiken i fableauerna samt till goliardernas
och de antika skaldernas sensualism. Här är allt snarast
en konvenansens lek. Det tillhörde den goda tonen, att en
högättad dam uppvaktades av en eller flera trobadorer, som
för henne suckade sina kärlekskval, prisade hennes skönhet
och spredo hennes rykte över landet. Och liksom
sedermera Don Quijote insåg redan nu varje trobador
nödvändigheten av att hava en Dulcinea, helst en så förnäm dam
som möjligt. Åtminstone i regeln överskred man ej det
konventionella galanteriets gräns. De ynnestbevis, som damen
förunnade sin cavalier e servidor inskränkte sig till en
handske, ett flor, en kyss, och överskred en kvinna denna
gräns, vedervågade hon sitt goda rykte; åtminstone var detta
teorien, ehuru den i praktiken icke alltid synes hava
tillämpats. Denna konventionalism trycker emellertid sin prägel
på provençalernas canzon. Trots den formella fulländningen
är canzonen kall, fullständigt blottad på äkta och verklig
lidelse och rör sig blott med litterära klichéer. Än vågar
älskaren icke upptäcka sin hemliga böjelse för den älskade
av fruktan att hon skall vredgas över hans djärvhet, än
klagar han över att hans kärlek är obesvarad. Ingen finnes,
som i skönhet är hennes like, hennes mun är liten, hennes
händer vita, tänderna äro pärlor, håret guld o. s. v. I
drömmen famnar han hennes bild och önskar sig döden,
hellre än att lida dessa kval, som den andra stunden dock
synas honom så ljuva.
Det kan ju förefalla, som om en dylik lek med ord och
fraser borde hava varit tämligen betydelselös. Men då fäster
man sig blott vid utsidan, och den återverkan, som denna
lyrik under århundraden framåt hade, visar dock, att det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
