Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens blomstringstid - Den provençalska lyriken och Roman de la Rose - Lyriken i Spanien och Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ödesdiger vikt för de tyska skalderna. De började att imitera
den konstfulla strofbildningen, upptogo även den
provençalska metrikens bestämda stavelseantal, men kunde därvid
ej undgå att tillägna sig även provençalernas litterära
klichéer, och den tyska “minnesången“ (av minne = kärlek)
blev därför lika konventionell och kall som förebilden, utan
att dock nå dennas elegans.
Alldeles segrade dock icke denna imitationspoesi, och den
höviska lyrikens första representanter i Österrike, der
Kürenberger och andra, stå ännu på den tyska folkvisans grund,
ehuru de i formellt avseende tagit intryck från Provence.
I västra Tyskland anslöt man sig däremot mera obetingat
till den provençalska och den därefter bildade franska
lyriken, och det var denna riktning, som under
blomstringstiden, omkring år 1200, segrade. Under det tredje
korståget, 1190, trädde nämligen både tyskar och nordfransmän
i nära beröring med provençalerna, och det var även då,
som den provençalska lyriken med full kraft bröt in i
Nordfrankrikes och Tysklands litteratur. Skalderna under denna
tid voro i allmänhet riddare, de flesta mera betydande
deltogo i Fredrik I:s korståg samt efterbilda sedan med större
eller mindre talang den provençalska trobadorpoesien. Men
de båda främsta av dem intaga dock en särställning både
i liv och i diktning. Walter von der Vogelweide (omkring
1160—1230) tillhörde väl en ridderlig, troligen österrikisk
släkt, men något gods ägde han icke, och större delen av
sitt liv tillbringade han nästan på vandring, i tjänst än vid
det ena, än vid det andra hovet, ett slags Ulrich von
Hutten före Hutten, och hans poesi har därför bevarat ett
visst släktdrag med vaganternas. Hans första dikter äro
närmast blott imitationer efter provençalerna, men ehuru
han alltid fasthöll vid dessa förebilder, förstod han dock
att i den lånade formen gjuta in sin personlighet. Av
folkpoesien lånade han utan tvivel mycket, men han förblev
dock alltid den “höviske“ skalden, som städse i sin form
var ridderlig och elegant. Någon djupare natur var han
näppeligen, men han har vagantens friska uppfattning, dennes
sinne för livsnjutningen och för naturens fägring, om han än
icke förfogar över någon mera realistisk observationsförmåga,
han är icke någon “servidor“ åt en högättad, gift dam,
utan har sina möten med de unga flickorna, dansar och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
