Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens blomstringstid - Den provençalska lyriken och Roman de la Rose - Lyriken i Spanien och Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skämtar med dem, skänker dem blomsterkransar och kyssar,
har lätt att råka i hänförelse, och liksom trobadorerna
utslungar han bittra sirventeser mot påven och den romerska
kyrkan. Trots den provençalska dräkten, förblev han således
innerst tysk skald — och en verkligt betydande.
Nationell var också hans yngre samtida Neidhart, som
ännu mera bestämt tog intryck av sin bayerska hembygds
“Dorfpoesie“. På det lilla län, han innehade, kom han i
nära beröring icke blott med bönderna, utan ock med
bondflickorna, och hans framgångar hos de senare framkallade
de förres livliga förbittring samt ledde slutligen till ganska
obehagliga förvecklingar; till sist miste han länet, fick efter
någon tid ett nytt och kom då in i högre, mera höviska
kretsar. Hans mest betydande visor tillhöra dock den förra
perioden och äro diktade i anslutning till folkpoesien. Om
våren samlades man till dans i det fria, om vintern i
stugorna, och det var till dessa danser, som Neidhart skrev
sina visor. De äro — om man så vill — tyska pastoreler,
men med en oerhört mycket starkare realism än hos
provençalerna; först hos nordfransmannen Adam de la Halle
finner man något liknande. Vårvisorna börja vanligen med
en kort naturbeskrivning, och efter denna följer en episk
del, ofta en dialog t. ex. mellan de unga flickorna, som
gärna vilja hava sig en svängom, och deras motvilliga
mödrar. Vintervisorna börja med en lyrisk klagan över den
oblida väderleken med dess snö och is samt övergår därefter
till en halvt satirisk skildring av dansplatsen och de dansande,
vilka ofta slutade dessa vintergillen med ett gräl eller ett
slagsmål.
Neidharts dikter ha således endast i den yttre formen
någon likhet med den provençalska lyriken och äro
onekligen i hög grad originella. Men med honom och Walter
hade den tyska medeltidslyriken nått höjdpunkten.
Efterföljarna utvecklade sig i olika riktningar. Några anslöto
sig till Neidharts realism, men förföllo till råhet och
smaklöshet — den nationella skötesynden. Andra utvecklade de
didaktiska elementen i den föregående poesien, blevo torra
och spetsborgerliga samt leda över till den nästa periodens
“Meistersänger“. Den tredje gruppen drev slutligen ut den
“höviska“ lyriken i ren karikatyr. Den mest bekanta
representanten för denna riktning, Ulrich von Lichtenstein, har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
