Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens blomstringstid - Den provençalska lyriken och Roman de la Rose - Roman de la Rose
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trobadorerna så älskade, har skalden personifierat dessa
egenskaper — alldeles som kort därefter skedde i moraliteterna.
Men å den andra sidan hade han ännu nog poetisk takt att
ej framställa en dylik abstraktionernas värld såsom verklig,
utan blott såsom något, han skådar i en dröm.
Drömmen börjar en vårmorgon — en reminiscens av de
gamla erotiska majdikterna. Lyssnande till näktergalens och
lärkans sång vandrar skalden längs floden och kommer till sist
fram till en av höga murar omgiven trädgård, från vilken
han hör en så ljuvlig fågelsång, att han beslutar sig för att
söka komma in. Han klappar på en liten port i muren,
och denna öppnas av en ädel jungfru, Sysslolösheten,
väninna till en annan ung dam, Nöjet, som äger lustgården,
vilken sedermera visar sig vara Le Paradis d’Amour. Ledd
av sin vackra vägvisare kommer han till en äng, där han
ser några unga par dansa en carole under anförande av
Glädjen. Guden Amor höll den vackraste damen,
Skönheten, i hand; vidare voro där Rikedomen, Ungdomen etc.
Från ängen vandrar han vidare till en källa, vid vars rand
han läser inskriften: Härunder vilar den fagre Narcissus —
en hänsyftning på Ovidius’ berättelse. Emellertid får han
där bredvid se en rosenbuske, och fäster sig särskilt vid en
ännu outslagen knopp, som han vill bryta, ehuru han hindras
av törnen och snår. Men i detsamma kommer Amor och
avskjuter sina pilar mot honom, och därmed är han dennes
vasall. Men guden tröstar honom: mot kärlekens sorger
finnas dock hjälptrupper — Hoppet, Ljuva Tankar, Ljuva
Ord och Ljuva Blickar.
När Amor avlägsnat sig, uppträder Bel-Accueil,
representanten för kvinnans böjelse — son till Courtoisie — och
han uppmanar honom att närma sig rosenhäcken, men han
hindras nu av ett fult troll, Blygsel, med dess tre följeslagare
Ond Tunga, Fruktan och Skam. Efter åtskilliga
överläggningar stämmes emellertid Blygsel mildare, och älskaren
vänder sig ånyo till Bel-Accueil med begäran att få kyssa
rosenknoppen, som just håller på att slå ut. Bel-Accueil
vågar först icke av fruktan för Kyskhet, men Venus, som
är dennas dödsfiende, talar för honom, och så får han sin
önskan uppfylld. Men Ond Tunga märker det och underrättar
den insomnade Blygsel, Bel-Accueil gripes och inneslutes i ett
torn, och med älskarens klagan häröver avbrytes dikten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
