- Project Runeberg -  Allmän litteraturhistoria / 2. Medeltiden /
210

(1919-1926) [MARC] Author: Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens blomstringstid - Den provençalska lyriken och Roman de la Rose - Roman de la Rose

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Enligt fortsättarens uppgift skulle döden hava hindrat
Guillaume att avsluta sitt arbete. Möjligt är också, att slutet
undertryckts av denne, på det att han skulle få tillfälle att
foga sitt eget poem till Guillaumes. I varje fall är Guillaume
de Lorris’ roman om rosen numera blott en torso. Men
för eftervärlden betyder detta föga, ty diktens förtjänster
ligga i detaljerna, i den grace, med vilken medeltidens eljest
så torra abstraktioner här skildras, i den slöja av svärmiskt
drömliv, som kastats över hela skildringen, i den luft av
chevalerie och hov, som här slår oss till mötes. Mer än
någon annan har han här lyckats destillera fram
trobadorpoesiens quinta essentia, och Guillaumes roman blev därför
för medeltiden detsamma som Honoré d’Urfés Astrée blev
för 1600-talet.

Alldeles motsatt är den fortsättning, som fyrtio år senare
fogades till av Jean Clopinel eller Jean de Meun. Han gör
intet avbrott, utan synes blott fortsätta, där Guillaume slutat,
liksom Guillaume rör han sig fortfarande blott med
allegorier, men att redogöra för den handling, i vilken dessa
insättas, kan vara överflödigt, ty vikten i poemet ligger icke
längre på dem, utan på de idéer, som Jean Clopinel lägger
i deras mun. Och denna idévärld är raka motsatsen till
Guillaumes. Det hade kommit en ny tid, trobadorpoesien
hade tystnat, borgarståndet hade arbetat sig fram, och det
var för denna nya publik, som Jean Clopinel skrev. Guillaume
hade varit elegant, idealist, litet mystiker i sitt chevalereska
svärmeri för kvinnan, något förkonstlad och pretiös, om man
så vill, den ridderliga erotikens metafysiker. Jean Clopinel
var en avgjord realist, en satiriker och ironiker med
fableauernas uppfattning av kvinnan, en cyniker, radikal till sin
politiska och sociala åskådning, och långt ifrån att svärma
för den höviska kärleken, förkunnar han, om och om igen,
naturens rätt, från vilken blott den förkonstlade människan
söker emancipera sig. I kärleken ser han endast
fortplantningsdriften, och hans skildring av denna naturprocess
lämnar ingenting övrigt att önska med avseende på tydligheten.
Han är därför en avgjord fiende till munkarna, icke blott
därför att de blivit rika på att predika fattigdom, utan
därför att celibatet är mot naturens ordning; i dess ställe
förkunnar han ett slags erotisk kommunism. Men trots det
att Jean Clopinel mer än någon annan under medeltiden

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:02:27 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/allmlihi/2/0228.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free