Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens blomstringstid - Dante - Den italienska diktningen före Dante
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mindre begagnade de troget de provençalska trobadorernas
erotiska “loci communes“, och endast i sirventeserna kommer
något friskt och äkta fram, partihatet och den italienska
lidelsen. Den förnämsta på detta område var Guittone
d’Arezzo (i slutet av 1200-talet), vilken betraktades såsom
hela skolans chef; mindre betydande var florentinaren Dante
da Majano. Några formella nyheter införde de heller icke,
utom en, och det var sonetten, som sedan fick en så
oerhört stor popularitet. Sonetter förekomma nämligen icke i
den provençalska litteraturen. Av sicilianarne skrevos väl
några, men det var först i Toscana, som denna diktform
nådde sin egentliga popularitet — kanske icke till den
italienska poesiens fördel. Sonetten är ju en ytterst
konstfull dikt, vilken såsom formövning inom en mera primitiv
diktkonst kan hava sitt gagn, men som onekligt insnör
känslan i allt för trånga band och därför lätt leder till
förkonstling. Sonetten har nämligen ett bestämt antal verser,
fjorton, fördelade i två kvadernarer med blott två rim och
två terziner med likaledes två rim. En dylik form kan
väl giva skalden tillfälle att utveckla elegans, spiritualitet,
men knappast någon stormande känsla. Och för den italienska
diktens följande utveckling blev valet av en dylik form
därför av en ödesdiger betydelse. Men måhända kan man
med större rätt vända om satsen: sonetten och ottavan
blevo italienarnes mest älskade diktformer, just emedan de
bäst passade till de olika sidorna av deras nationallynne.
Originell blev den italienska lyriken först sedan den i
Bologna råkat i kontakt med den platonska mystik, om
vilken jag förut talat och som hade en härd inom den
bolognesiska dominikanerskolan. Stiftare av denna nya skola
inom lyriken — il dolce stil’ nuovo — var Guido Guinicelli,
vilken 1276 avled vid unga år. Hans flesta dikter,
säkerligen de äldsta, äro ännu i den provençalska stilen, men
några sonetter och framför allt canzonen Al cor gentil äro
i den stil, som gav Dante anledning att beteckna honom
såsom den nya lärda skolans grundläggare. Dessa dikter
börja med en filosofisk sats, som i det följande vidare
utlägges. De handla såsom hos provençalerna om kärlek,
men under det att dikten där mynnat ut i ett
konventionellt galanteri, höjes erotiken här över denna nivå och
får ett filosofiskt underlag. Kärleken fattas icke längre såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
