Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens blomstringstid - Dante - Vita nuova och Divina Commedia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
denna nya böjelse glömma sin sorg. Men så fick han en
uppenbarelse av Beatrice. Han såg henne åter såsom barn,
klädd i samma blodröda dräkt hon då bar, och nu blygdes
han över sin glömska. Efter ännu någon tid fick han åter
en underbar syn, “i vilken jag skådade saker, som kommo
mig att besluta, att jag icke vidare skulle sjunga om ’la
benedetta’, till dess jag kunde bliva i stånd att sjunga
värdigare sånger om henne, och att jag därtill må komma
är föremålet för min strävan, såsom hon förvisso vet. Ja,
om Han, som är alltings liv, finner för gott att beskära
mig några flera levnadsår, så hoppas jag att få sjunga om
henne så, som ingen någonsin sjungit om en kvinna“.
Det var detta löfte Dante sedan infriade i Divina
Commedia.
Mycket i Vita nuova förefaller oss främmande, framför
allt den bizarra medeltida lärdom och den hårfina skolastik,
som ej sällan kommer fram vid sidan av den mest äkta
poesi. En så enkel sak, som att Beatrice var något över
åtta år, uttryckes med orden: “Hon hade då varit här i
världen så lång tid, att stjärnehimlen därunder hunnit välva
sig tolftedelen av en grad åt öster“. Men dylika
smaklösheter tillhörde det medeltida framställningssättet, och ser
man bort från dem, är Vita nuova ett bland
världslitteraturens främsta stilistiska mästerverk. Det är den första
verkliga italienska prosa vi hava, och språket med dess
mystik äger en rent underbar charm, något, som erinrar
om Giottos landskap med dess blandning av verklighet
och drömsyn, dess späda träd och kyska vårgrönska,
över vilken änglarna i sina vita mantlar och sina aureoler
skrida fram.
Vita nuova är världens första psykologiska roman. Grekerna
hade endast kunnat skapa en förvecklingsroman, vanprydd
av retorikens alla stilgrodor, och för själslivet hade deras
romanförfattare ej haft sinne. Ännu mindre intresserade
sig medeltiden härför, och då man i chanson de geste skall
skildra hjältens själsrörelser, röjer man nästan bondens
otymplighet i uttrycken. I Roman de la Rose gjordes väl
en ansats till en psykologisk analys, men man kom där icke
längre än till att personifiera de olika egenskaperna hos
människan. Här däremot saknas alla förvecklingar, och det,
som gives, är endast en själs historia — visserligen blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
