Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens blomstringstid - Dante - Vita nuova och Divina Commedia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
återupptäckt människan, som sedan antikens dagar ej skildrats
i dikten.
Den oerhörda mångfald av figurer, som myllra i Dantes
dikt, gör, att han blott kan skissera dem med några få ord.
Skildringen skrider därför framåt i en egendomlig bister
lapidarstil, som i majestätisk enkelhet kanske aldrig blivit
uppnådd. Det hela verkar, som om det vore hugget i
granit. Och så korta de karaktäristiker än äro, som han
giver, äro de vanligen tillräckliga att ställa gestalterna och
situationerna fullt åskådliga framför oss. Ju noggrannare
man studerar Dante, dess mera framträder detta mästerskap
— såsom t. ex. i de berömda partierna om Francesca da
Rimini, Farinata degli Uberti, Ugolino m. fl. I de övre
kretsarna äro de döde ännu skildrade med en viss sympati,
åtminstone ej med hån, ty brotten äro ännu ej så förfärande,
men ju längre han stiger ned, dess mera stegras den sedliga
indignationen över girigheten, förräderiet och dylika laster,
och för de syndare, som här finnas, har han blott hån och
förakt. Han försmår ej heller satiren, sänker sig någon
gång nästan till en burlesk komik, som erinrar om Fra
Giacominos, när han beskriver dessa uslingars straff. Men
i det djupaste helvetet upphör även detta. Här blir
skildringen grandiost barbarisk. Känslorna stelna och naturen
själv fryser till is. Här, i dessa nejder, regerar blott ett
dystert hat.
Inferno är diktens förnämsta del, ty redan i Purgatorio
försvinner det personliga allt mera — helt naturligt, ty ju
mindre jordiska människorna bliva, dess mera förlora de i
individuell bestämdhet. Hatet och lidelserna ersättas här av
en allt större ro, men denna är också mindre mänsklig. I
stället för utbrott av personlig sympati och antipati, träda
här vetenskapliga betraktelser och utförliga allegorier. Men
slutet av Purgatorio är diktens kanske skönaste parti. Vid
det jordiska paradisets gräns skådar Dante Beatrice, visserligen
en symbol för teologien, men också den levande Beatrice
Portinari, som han nu, trogen sitt löfte i Vita nuova, vill
förhärliga. Det var hon, som hade räddat honom undan
livets förvillelser, och när han skådar denna himmelska
uppenbarelse, vaknar hans gamla kärlek till nytt liv. Men liksom
vid deras möte i jordelivet nödgas han även nu slå ned sin
blick i känslan av att han irrat vilse i “livets skog“, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
