- Project Runeberg -  Allmän litteraturhistoria / 2. Medeltiden /
233

(1919-1926) [MARC] Author: Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens blomstringstid - Dante - Vita nuova och Divina Commedia

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Beatrice mottager honom också med förebråelser, vilka i
själva verket äro hans eget samvetes röster. På dessa har
han intet att svara. Men Beatrice är icke himladrottningen,
som strålar i sin kalla gloria. Hon är fortfarande den
Beatrice, som vakar över Dante. Hon reser honom upp
och för honom över Lethes vatten; därvid förbleknar minnet
av alla hans förvillelser, och vid hennes sida flyger han
sedermera allt högre och högre mot ljuset och gudomens
tron. Här, i denna skildring, har medeltidens mystik funnit
sitt högsta uttryck. Det vilar vårluft och rosendoft över
denna underbara tavla. Änglastämmor bebåda den
välsignades ankomst, och liljor regna ned ur skyn:

Jag såg nu redan gryningen till dagen;
I öster lyste det som ros och purpur,
En ljuvlig klarhet fyllde himlarunden.
Nu lyfte solen sig, men milt beslöjad,
Så att min blick en stund fördrog dess åsyn:
Och se, då såg jag i den sky av blommor,
Som välde fram ur hundra änglars händer
Och föllo runt om vagnen — såg en kvinna.
Olivbekransad tedde hon sig för mig
I snövit slöja, i en dräkt som lyste
Med eldglans under hennes gröna mantel,
Och fast så många år nu hade svunnit,
Sen jag betogs av bävan och beklämning,
Var gång min ande kände hennes närhet,
Och fast hon icke röjde sig för blicken,
Så hade hennes närhet samma verkan:
Jag kände all min kärleks forna låga.
Knappt hade hennes yttre nått mitt öga,
Så rönte jag den underbara tjusning,
Som redan gripit mig i barndomsåren,
Och jag fick brått att vända mig till vänster
Med samma känsla som en liten parvel,
Som skyndar till sin mor med alla sorger.


Detta är diktens höjdpunkt. Allt det övriga — enskilda,
härliga partier frånsedda — är blott ett strålande ljus utan alla
skuggor. Det oändliga kan ej framställas i åskådlig bild,
och ej heller Dante har lyckats att göra det. I stället för
verkliga väsen möta oss här blott abstraktioner, och även
Beatrice själv bleknar bort i en symbol för teologien.

Dantes stora dikt behärskar hela den följande tiden, även
efter humanismens framträdande. Men blott till det yttre,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:02:27 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/allmlihi/2/0251.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free