Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens blomstringstid - Roman breton och dess förberedelser - Den walesiska och den bretonska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eller bretonsk? Innehållet i Artus’ historia besvarar i själva
verket denna fråga.
Artus framstår här såsom bärare av den brittiska
hjältesagan, såsom britternas kämpe icke blott i striden mot
saksarne, utan ock mot de nordiska vikingarne, som först på
800-talet uppträdde i Brittanien, och ehuru det ej framgår
av det knapphändiga, här givna referatet också såsom
motståndare till de franska normanderna. Men denne Artus,
representanten för walesarnes strid för nationellt oberoende,
var en sagogestalt, som blott kunnat utbildas av den walesiska
traditionen och i vilken bretonerna, som ej kämpade med i
dessa strider, icke kunnat hava någon del. Om över huvud
en bretonsk Artussaga funnits, bör denna i varje fall hava
haft en annan karaktär. Det sannolika är väl därför, att
den bok, som ärkedjäknen Walter lånat Galfrid, varit en
utvidgad bearbetning av Nennius, vilken Galfrid sedan med
hjälp av egen fantasi och av walesiska sagor ytterligare
amplifierat.
Av Galfrids arbete finnas icke mindre än fyra franska
översättningar, av vilka den mest bekanta, Brut, skrevs
omkring 1155 av Robert Wace. Dessa arbeten blevo
därigenom av betydelse, att de riktade den franska publikens
och de franska skaldernas uppmärksamhet på den brittiska
sagohistorien. Men normanden Wace kände tydligen Artus
också genom den bretonska traditionen, ty han nämner, att
“bretonerna hade om honom många sagor“, och särskilt är
av vikt, att han först omtalar honom såsom medelpunkten
för “riddarne av det runda bordet“, varom Galfrid ingenting
känner. Detta är av vikt, ty det var egentligen blott i denna
egenskap, såsom konung över det runda bordets riddare,
som Artus sedan framträdde i de franska romanerna.
Man har också trott sig hava en annan walesisk källa
till de franska romanerna, nämligen de s. k. mabinogion,
(pluralis av mabinogi). Särskilt har man i mabinogien Peredur
förmenat sig äga den äldsta formen av romanen Perceval.
Men hela denna mabinogion-teori vilar på ett misstag. I
det walesiska manuskript, Hergests röda bok, vari Peredur
förekommer, upptagas ej färre än tjugofem olika arbeten av
växlande slag, t. ex. Dares Phrygius’ Trojanska krig. Det
tolfte i ordningen av dessa arbeten är Peredur, men först
nr 15 i samlingen kallas Mabinogion och består av fyra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
