Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens blomstringstid - Roman breton och dess förberedelser - Den walesiska och den bretonska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
småberättelser, av vilka var och en kallas en mabinogi. Den
exakta betydelsen av ordet är ej rätt klar, men som det
förefaller, avser det en “mindre berättelse“, och Peredur
kallas i varje fall ej mabinogi, är ej heller källan till den
franska romanen, utan är en walesisk bearbetning av denna.
Medeltidens bretonska litteratur är tyvärr förlorad, men
den Artus, som förekommit i den bretonska traditionen,
kan, såsom nyss påpekades, ej hava varit en nationell hjälte.
Minnen av en dylik Artus, äldre än Galfrids, finnas även
kvar i några walesiska berättelser, så t. ex. i en, som handlar
om Artus’ vildsvinsjakt. Denna prosadikt föreligger väl först
i en yngre uppteckning, men var i någon form bekant redan
för Nennius och skildrar Artus’ strid mot en väldig vildgalt.
Traditioner om en dylik sagohjälte hade bretonerna tydligen
fört med sig till Armorica och där vidare utbildat,
antagligen under intryck från sina franska grannars sagor. Så
förefaller Artus’ “runda bord“, d. v. s. traditionen om
konungen såsom medelpunkten för samtidens yppersta riddare
vara en reflex av sångerna om Karl den store med dennes
krets av paladiner. I denna bretonska tradition hade Artus
icke blivit sammanknuten med det nya hemlandet, utan var
blott en sagokonung, som blivit den medelpunkt, kring vilken
alla eller de flesta hjältesagorna grupperade sig, icke blott
de sagor, som bretonerna fört med sig från Brittanien, utan
ock de, som de lånat från annat håll.
Den walesiska och den bretonska Artussagan var således
ganska olika, och som vi sedan skola se, var det den
bretonska, och icke den walesiska, som kom att spela in i de
franska romanerna.
Gaston Paris förutsätter vidare historiska “visor“, som
från walesarne vandrat över till saksare och anglonormander.
Men den mycket rika angelsaksiska litteraturen och den ej
heller torftiga walesiska innehåller ej en enda notis om, att
en walesisk bard eller sagoberättare vandrat över till saksiskt
eller anglonormandiskt område. I stället rådde ända till
1100-talets början en stark fiendskap mellan walesare å ena
sidan och saksare och anglonormander å den andra, och de
egentliga bärarna av detta nationalhat voro just de walesiska
barderna. Vidare hava de walesiska barderna ej kunnat
föredraga sina nationella hjältesånger för saksare och
anglonormander av det enkla skälet, att dessa ej förstodo deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
