Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens blomstringstid - Roman breton och dess förberedelser - Den walesiska och den bretonska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
språk, och om de förstått det, bör innehållet i dikterna —
Artus’ segrar över dem — och framför allt de starkt
chauvinistiska bardernas uppmaningar till kamp mot den saksiska
och anglonormandiska arvfienden ej hava tilltalat dem. För
övrigt vilar, såsom Zimmer visat, hela uppfattningen av
barderna såsom den episka diktens bärare på en
missuppfattning av den keltiska poesiens karaktär. Barderna voro
lyriska skalder och föredrogo inga episka dikter, och
kelternas epos, på Irland, i Wales och i Bretagne, var på
prosa med inströdda dikter. Slutligen finnas inga anglo-
normandiska Artusdikter — Tristan, som väl föreligger på
anglonormandiska, handlar ej om Artus — och de walesiska
Artusdikter, som stämma med de franska, äro översättningar
från dessa. Väl finnas äkta walesiska Artusberättelser, men
de — såsom Artus’ vildsvinsjakt — voro däremot okända
för fransmännen.
Helt annorlunda var förhållandet mellan den franska och
den bretonska traditionen. Bretagne var ett normandiskt
län, de bretonska och de normandiska stormännen voro
genom giftermål förbundna med varandra, mellan båda
landskapen gick ett tämligen brett dubbelspråkigt bälte, och en
“conteur“ eller sagoberättare från detta kunde därför med
fördel begiva sig till Normandie eller det övriga Frankrike
och där på fransk prosa berätta en saga, som han förut
fått höra på bretonska. Ser man nu på lais och romans,
så åberopa dessa alltid en “bretonsk“ källa, och “li bretun“
kan icke, såsom Gaston Paris vill, beteckna kelter i allmänhet,
utan avser, såsom Zimmer visat, alltid bretoner. Vanligen
åberopas en “bretonsk conte“, men conte är just namnet på
en dylik prosaberättelse, som var all keltisk hjältesagas
form.
Redan härav framgår således, att det keltiska element,
som finnes i romans bretons, icke kan vara av walesiskt,
utan måste vara av bretonskt upphov, ehuru å den andra
sidan även Robert Wace’s Brut haft en viss betydelse för
romans bretons, dock mindre för själva innehållet i
romanerna, än därigenom att intresset för den brittiska
sagovärlden härigenom väcktes.
Men detta framgår än tydligare, om vi vända oss till
lais och romans själva.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
