Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens blomstringstid - Roman breton och dess förberedelser - Lais
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillbakavisar denna, beslutar hon att hämnas och förmår
honom att jaga ett farligt vildsvin i hopp, att detta skall
kosta honom livet. Under jakten får han emellertid se en
underbart skön fé, som badar i en källa, och för att hon
icke skall fly, borttager han hennes kläder. På féens
begäran återställer han emellertid dessa och följer henne till
hennes slott, där han vistas i tre dagar. Vid avresan får
han veta, att han uppehållit sig i féens rike, icke tre dagar,
utan tre hundra år. Då han icke dess mindre vill besöka
sitt forna hem, förbjuder féen honom att under färden
förtära något. Då han likväl smakar ett par äpplen, förvandlas
han till en gubbe. Men så komma två av féens utskickade
och föra honom tillbaka till hennes sagorike.
Vi känna här igen förebilden till Atterboms
Lycksalighetens Ö, som närmast återgår till en av madame d’Aulnoy
upptecknad fransk folksaga. Men redan på 1100-talet
förelåg denna saga i flera olika varianter, som möta oss i andra
lais: Graelent, Lanval, Desiré och Guigemar. Det
gemensamma huvudmotivet är, att en riddare blivit älskare åt en
fé, men måst lova henne obrottslig tystnad rörande detta
förhållande. Han bryter löftet, men får efter åtskilliga
prövningar förlåtelse. Detta motiv åter är detsamma, som
vi känna från Apulejus’ Amor och Psyke och som tyckes
hava varit ett åtminstone i Europa allmänt spritt motiv.
Här är det kombinerat med åtskilliga andra. Ett är historiskt.
Namnet Graelent återgår nämligen, såsom Zimmer visat, till
en bretonsk furste, Gradlon mor, som levde på 400-talet.
Sagan om ett odödlighetsland, där féerna härska, är
likaledes bretonsk, så ock föreställningen om underbart sköna
källgudomligheter. I en av varianterna, Guigemar,
uppträder däremot ett rent orientaliskt motiv. Hjältinnan är
instängd i en av murar omgiven trädgård, som äges av
hennes man, en svartsjuk åldring, och där vaktas hon av
en gammal präst, som är eunuck. Guigemar lyckas
emellertid smyga sig in och vistas en tid där utan att
upptäckas tillsammans med den älskade. Men detta är tydligen
en österländsk haremshistoria, som endast blivit lokaliserad
till Bretagne.
Ännu tydligare kommer det orientaliska inslaget fram i
Eliduc. Hjälten, som går i landsflykt, lovar sin hustru
obrottslig trohet, men förälskar sig i konungadottern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
