Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens blomstringstid - Roman breton och dess förberedelser - Lais
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Guilliadun. Efter åtskilliga äventyr återvänder han hem och
medför Guilliadun, som emellertid, efter vad man tror,
under resan dött. Han döljer det förmenta liket i ett kapell
i skogen, dit han dagligen beger sig. Hustrun utspionerar
honom, kommer till kapellet och får se den döda, som
emellertid fortfarande bär livets friska färg. Med tillhjälp
av en underbar ört, som hon i detsamma finner, återkallar
hon henne till liv, får höra hennes historia och beslutar
då ädelmodigt att ej stå i vägen för de älskande. I följd
därav går hon i kloster, och Eliduc blir lyckligt förenad
med Guilliadun. Till sist draga sig dock även de tillbaka
till samma kloster och avsäga sig världen.
Men detta är tydligen ett rent orientaliskt motiv —
förhållandet mellan mannens båda hustrur — som man här
sökt giva en kristen avslutning. Samma motiv upprepas i
en fransk roman från 1160-talet, Ille et Galleron, i
Hamletsagan, i en tysk tradition m. m. Men motivet är i Eliduc
kombinerat med en mycket spridd folksaga, som i
Tyskland är bekant under namnet Sneewittchen och i Frankrike
kallas La belle au bois dormant. I den form, vari detta
motiv här varieras — den älskade, som, till utseendet
levande, vilar död i ett undangömt kapell, dit älskaren
hemlighetsfullt drages — uppträder det ungefär samtidigt
i den norska krönikan Ágrip, där Harald Hårfager är hjälten,
och som vi förut sett, knytes legenden sedan till Karl den
store, till den danske konung Valdemar och flere andra
historiska personligheter
Dessa antydningar om källorna till de berättelser, som
ligga till grund för lais, föra oss närmare lösningen av
frågan om själva diktartens upphov. Dessa sagor äro
allmäneuropeiska, och en del av dem stammar från Orienten. Till
Bretagne hade dessa senare kommit genom korstågen, i
vilka normander och bretoner ivrigt deltogo, och där hade
såväl de som de allmäneuropeiska fått en bretonsk fernissa
och lokaliserats till Bretagne. Genom bretonska sagoberättare
fördes dessa prosasagor sedan till Normandiet och England,
där de av conteurerna berättades på franska, varefter Marie
de France och de andra lai-författarne skrevo om dessa
prosaconter på fransk vers. Detta förklarar, varför en lai
kan uppträda i så många varianter, ty så föreligger alltid
folksagan. En lai-författare hörde en version, en annan en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
