Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens blomstringstid - Roman breton och dess förberedelser - Byzantinska sagor och romaner i Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samfundsförhållanden, hos dem funnos talrika grekisk-italienska
tolkar, genom vilka greker och franker kunde meddela sig med
varandra, och då språket i allmänhet i Orienten var grekiska,
lärde sig korsfararne själva väl även nödtorftigt detta språk,
särskilt efter det latinska kejsardömets upprättande. Men
nu erinra vi oss, att romanen och sagan voro ytterligt
populära i Byzans, att där funnos folkliga sagoberättare,
som dels reproducerade de sengrekiska romanerna, dels
upptogo och bearbetade orientaliska sagostoff. Men just denna
karaktär har den västerländska roman, som uppträder på
1100-talet, den företer just en dylik blandning av grekiskt
och orientaliskt, men med övervikt för det grekiska elementet,
och jag är därför övertygad om, att vi här hava en påverkan
från den byzantinska litteraturen, ehuru dessa sagostoff i de
poetiskt mera begåvade västerlänningarnes hjärnor utdanades
till något vida mera betydande än de fadda byzantinska
romanerna.
Vi vända oss först till de tyska s. k. spilmansdikterna
från slutet av 1100-talet, enär dessa i viss mån
representera den äldsta form, i vilken dessa sagostoff föreligga.
Denna diktnings bärare voro, i motsats till de ridderliga
skalder, som framträdde vid sekelskiftet, de ringaktade s. k.
spilmännen, vilka närmast motsvarade de nordfranska
joglearerna. Dessa spilmän ledde sina anor tillbaka till de gamla
hirdskalderna, vidare till de folkliga gycklare, som drogo
kring och visade sina konster, föredrogo dikter, sagor och
berättelser, samt slutligen till clerici vagantes. Härtill kom
redan på 1000-talet det starka inflytandet från Frankrike.
1043 hade Henrik III gift sig med Agnes av Poitiers, och
därmed hade franska seder och fransk kultur börjat tränga
in i Tyskland. Ungefär ett århundrade senare kommo de
första översättningarna av franska chansons de geste, och
de tyska spilmännen bildade sig därför ock i någon mån
efter sina franska yrkesbröder. Men ännu var denna
diktning ej präglad av den ridderliga anda, som kännetecknar
romans bretons och de tyska 1200-talseperna, och det är
just denna olikhet i uppfattningen, som gör dessa
spilmansdikter så intressanta.
I en dylik dikt äro flera olika element blandade om
varandra. Några av motiven äro historiska såsom i den förra
delen av Herzog Ernst, några äro legendariska, de flesta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
