Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens blomstringstid - Roman breton och dess förberedelser - Antika romaner i Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
klassiska diktens mästerverk i fransk form. Så skedde ock
omkring 1160, från vilken tid vi hava tre romaner, Thèbes,
Troie och Énéas. Förut ansåg man, att alla tre författats
av Benoît de Saint-More, men numera tillskriver man honom
blott den mellersta, och anser vidare, att Thèbes är äldst,
den roman, som angivit tonen för de följande. Ingen av
dem kan betraktas direkt såsom en översättning från ett
klassiskt original, utan snarare såsom en bearbetning utan
någon känsla för den historiska eller arkeologiska apparaten,
i viss mån såsom en medeltida omdiktning av antika
sagoämnen efter 1100-talets smak. De seder, som här skildras,
hela världsåskådningen, t. o. m. religionen, äro 1100-talets,
icke antikens, att ej tala om arkitekturen, husens inredning,
rustningarna och sättet att strida. Men denna omdaning
har försiggått alldeles naivt och omedvetet, och författarne
hava blott lånat själva sagostoffen från de klassiska
hjältesagorna. Den okände författaren till Thèbes begagnade
huvudsakligen Statius’ Thebais, troligen blott i ett
sammandrag, för Troie använde Benoît framför allt Dares Phrygius,
men även något Dictys Cretensis, och författaren till Énéas
stödde sig naturligtvis på Vergilius’ bekanta epos. Alla tre
förvärvade sig en stor popularitet och översattes flitigt till
andra språk; Énéas blev redan omkring 1180 översatt till
flamska av Henrik von Veldeke, och strax därefter följde
på tyska Lied von Troye, av Herbort von Fritzlar, med
vilka arbeten den “höviska“ riddardiktningen inleddes i
Tyskland. Benoît de Saint-Mores dikt var också källan till ett
par andra tyska, nederländska och italienska bearbetningar
samt till sicilianaren Guido delle Colonnes latinska
prosaroman Historia destructionis Trojæ, som å sin sida ligger
till grund för vår medeltidssvenska version av sagan och —
vad viktigare är — jämte Benoît, för Boccaccios Filostrato,
vilken åter begagnades av Chaucer för dennes Troylus and
Cryseide. Genom en senare engelsk bearbetning av denna
sistnämnda blev slutligen Shakspere bekant med denna saga,
som han dramatiserat i sitt likanämnda stycke, och redan
härav framgår, att detta icke, såsom man en tid förmenade,
kan vara avsett till någon parodi på Homeros, vilken
Shakspere säkerligen ej kände till. Liksom sina föregångare
behandlar också han ämnet blott såsom en medeltida riddarsaga.
Ett fjärde berömt sagoämne var Pseudokallisthenes’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
