Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens blomstringstid - Roman breton och dess förberedelser - Antika romaner i Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Alexanderroman, om vars äldsta medeltida bearbetningar förut
talats. Den äldsta versionen på ett modernt språk skrevs,
vid 1100-talets början, på Dauphinédialekt av Alberic de
Briançon, på grundvalen av Julius Valerius’ Epitome, men
denna dikt är till större delen förlorad och är därför
egentligen känd blott genom den tyske presten Lamprechts
översättning (omkr. 1138). Ämnet med dess fantastiska
skildringar av orientens underbara värld blev naturligtvis ytterligt
populärt under korstågens tid och gjorde i viss mån
propaganda för dessa färder. Vi hava också kvar massor av
franska bearbetningar, men att redogöra för det ganska
invecklade förhållandet dem emellan, är här icke platsen.
Liksom de byzantinska romanerna fingo även dessa
översättningar en ganska stor litterär betydelse, Alexanderromanen
genom sina fantastiska äventyr, de tre andra genom den
fläkt av antik anda, som trots den fullständigt ohistoriska
uppfattningen dock följde med. Den humanitet, som ligger
på botten av de antika hjältegestalternas karaktärer och som
så skarpt kontrasterar mot den barbariska ofördragsamheten
i chansons de geste, gjorde sig trots den moderna
omarbetningen dock gällande och kom nu att bliva ett
huvudmoment i 1100-talets ridderlighet. Énéas, Hector, Troilus
och dessa nya hjältar äro idealgestalter av ett annat
skaplynne än Roland, de kämpa mot tappra och jämnbördiga
motståndare, och deras ridderlighet består nu i en förening
av tolerant humanitet och romantisk äventyrslust. Mellan
å ena sidan chansons de geste och å den andra dessa romans
d’antiquité samt de av dem påverkade romans bretons
förefalla århundraden ligga, och dock äro de ungefär samtida.
Men de förra återgiva en äldre tids föreställningssätt, under
det att de senare spegla 1100-talet, sådant detta drömde sig
vara, och de äro även skrivna för en socialt högre stående
och intellektuellt mera utvecklad publik.
Detta nya ideal kommer särskilt fram i en hjälte, som
Benoît skapat, i Troilus. Blott på ett enda ställe nämner
Homeros hans namn: “Troilus, tapper på stridsvagn“. Men
i den efterhomeriska dikten tyckes gestalten, av vasmålningar
att döma, hava utbildats vidare, och han skildrades där
såsom en skön yngling, en av Friamos’ söner, som vid
krigets början stupar för Akhilleus’ lans. Men först i Dares
Phrygius’ sagokrönika kommer han att intaga en mera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
