Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens blomstringstid - Roman breton och dess förberedelser - Romans bretons
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ridderliga storsinthet kan Marc väl återföra dem till plikten, men
sin böjelse kunna de icke kuva, den kroppsliga skilsmässan
förmår intet över deras hjärtan, och först döden kan göra
slut på denna olycksmärkta passion.
Den så förkonstlade, konventionella provençalska lyriken
hade i Dantes dikt mynnat ut i en spiritualistisk erotik av
nästan överjordisk fägring. Tristan visar oss, redan förut,
den andra utvecklingslinjen: en jordisk, förtärande lidelse,
sensuell och brottslig, och dock ideal. Kanske ännu mer
än hos Dante är kärleken den stora makten i livet. Kärleken
— säger Gaston Paris — var visserligen icke obekant varken
för antikens eller för germanernas eller fransmännens poesi,
“men kärleken hade aldrig förr uppfattats såsom
omslingrande hela livet, såsom kring sig skapande en hel värld av
känslor, rättigheter och plikter, av inre strider och av
oändlig längtan“. Mot samhällets sociala lagar ställer sagan den
eviga, oskrivna lagen “om tvänne varelsers rätt att trots
alla hinder tillhöra varandra, då ett okuvligt och osläckligt
behov att förenas driver dem samman“. Att betrakta denna
tendens såsom medveten, vore dock att se en medeltidssaga
ur en för modern synvinkel. Ett moraliserande
betraktelsesätt — anmärker Werner Söderhjelm med rätta — ligger dessa
gamla dikter fjärran: “de taga legenden sådan den
överlämnats åt dem och hängiva sig blott åt stoffets tjusning“,
och de diskutera därför icke såsom i den moderna poesien
kärlekens och äktenskapets rättigheter och plikter. Men de
känna dem omedvetet. Det är själva livet, icke teorien,
som inspirerat dem, och det är detta, som gör deras
diktning så gripande.
Det var också kärlekens problem, som Chréstien behandlade
i sina följande romans bretons, vilka skilja sig från Tristan
däri, att konung Artus i dem spelar en viss roll. Typisk
för denna är den plats han intager i den troligen äldsta
Artusromanen: Erec et Enide. Konung Artus håller ett stort “hov“
i Karadigan, och där beslutar man att anställa en jakt på
en vit hjort. Under jakten möter sällskapet diktens hjälte,
Erec, vars äventyr därefter berättas. Dessa sluta till en början
därmed, att han vinner hjältinnan, Enide, varefter deras
bröllop firas av konung Artus. Men därmed är denne ur
sagan, där han i själva verket aldrig haft något att göra.
Både här och i de andra romanerna är han en dekoration,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
