Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens blomstringstid - Den nationella epiken i Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åtminstone redan i början av 1100-talet (se sid 73) hade den
tyska fantasien lyckats att bättre gjuta ihop dessa partier. I
denna nya saga är det Krimhilt (den nordiska sagans Gudrun),
som vill hämnas sin mördade make; hon lockar därför sina
bröder till Etzels (Atles) hov och framkallar där mot Etzels
vilja en strid, som slutar med de kungliga brödernas fall.
Den andra delen av sagan ställes härigenom i förbindelse
med den första. I denna begås det stora förräderiet mot
hjälten; i den andra hämnas hans maka detta genom ett
nytt förräderi, genom vilket mördarne få sitt straff. Det
hela sammanhålles här på så sätt av en genomgående episk
tanke och en allt behärskande centralfigur. Det är
Krimhilts kärlek, hennes olycksöde och hennes hämnd, som dikten
besjunger.
Förtjänsten härav tillkommer icke skalden, utan hans
många föregångare. Men själv har han fortsatt arbetet i
samma anda. Av de många episoderna har han i regeln
blott upptagit dem, som passade i stycke med diktens hela
anda. Så t. ex. funnos flera dikter, som handlade om Sigurds
ungdom, om hans uppfostran i skogen hos en smidkunnig
dvärg, om hans första kraftprov i kamp mot en drake o. s. v.
Dessa episoder uteslöt skalden såsom allt för ålderdomliga
och råa, såsom för litet i stil med det nya ridderliga ideal
han skapat, och han begränsar sig därför till några
allusioner på dessa ungdomsbragder. Alltid har han icke lyckats
att bringa det gamla sagoinnehållet i ton med den nya
formen. Av sagans onda demon Krimhilt har han skapat
en upphöjd och storslagen kvinnogestalt, men i slutet bryter
den mera primitiva uppfattningen fram: Krimhilt vill skona
Sigfrids egentlige mördare Hagen, mot det att han utlämnar
den stora nibelungenskatten — en förvärvshunger, som väl
är i stil med den gamla germanska uppfattningen, men ej
med den nya karaktär han skapat. En annan rest från
sagan, som ej heller står i bästa samklang med den för
övrigt så “höviska“ dikten, är Prynhilts kraftprov. Såsom
en forntidens sköldmö tävlar hon med Sigfrid i ridderliga
idrotter — en manlighet, som säkerligen skulle hava
förefallit Chréstien de Troyes ytterst vulgär.
Men i det väsentliga har han lyckats bättre än någon av
forntidens och medeltidens epiker: i den djupa, tragiska
stämning, som vilar över och binder samman hela hans dikt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
