Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens blomstringstid - Den nationella epiken i Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Denna tragik är vidare starkare än i Iliaden, starkare även
än i Tristan, där konflikten beror av en trolldryck — låt
vara att denna psykologiskt ej är alldeles nödvändig, utan
mera står såsom en symbol. I Nibelungenlied finnes i varje
fall ej något dylikt yttre ledmotiv, ej heller något öde
såsom i Oidipus, utan den tragiska konflikten springer med
oblidkelig nödvändighet fram ur själva karaktärerna.
Människorna kunna i själva verket ej handla annorlunda; de
vilja det, men de förmå det ej, ty händelsernas flod rycker
dem med sig, och dessa händelser inträffa icke av en slump,
utan framkallas av de på ett visst sätt utdanade
karaktärerna. De båda drottningarna, båda stolta, råka i tvist
om sina mäns företräden, i förbittringen yppar Krimhilt
hemligheten: att det i själva verket varit Sigfrid, som
besegrat Prynhilt. Den bedragna måste hämnas denna skymf,
och Sigfrid faller för Hagens hand. Nu är det Krimhilt,
som likaledes måste hämnas. Hon vill blott straffa själva
mördaren, vasallen Hagen, men bröderna hålla trofast hop
med denne, och så falla även de. Etzel vill icke dräpa sina
svågrar, som stå under skyddet av hans gästvänskap, men
Hagen dräper hans egen son, och då måste han. Överallt
ett måste, som allt fastare tillknyter olyckans nät. Såsom
ett tungt åskmoln vilar denna stämning över hela dikten,
de handlande ana hela tiden, vad som skall ske, men i
motsats till tankegången i ödessagorna, söka de ej att genom
klokskapens utvägar avvända faran, utan gå den med dyster
beslutsamhet och med sammanbitna tänder till mötes.
Dessa så skarpt utmejslade karaktärer äro till en väsentlig
del en skapelse av författaren, ehuru visserligen på
grundvalen av den folkliga traditionen. Denna hade givit
gestalterna deras primitiva, barbariska kraft, men författaren
lyckades med det svåra problemet att på samma gång
bibehålla denna kraft och adla den genom den nya tidens
humanitet. Alla de handlande äro ädla och ridderliga gestalter,
och det enda undantaget är Hagen, som i den gamla sagan
säkerligen varit ett demoniskt dödsväsen, en alf. Men den
forntida råheten hos honom får dock ett drag av storslagenhet
över sig, blir ett uttryck för den germanska vasallens trohet
mot länsherren, och rent poetiskt sett bildar denna
urgermanska kämpagestalt en ypperligt verkande kontrast mot
den kultur, av vilken de andra äro genomträngda. En av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
