Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens blomstringstid - Den nationella epiken i Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gestalterna är med all sannolikhet, åtminstone i det väsentliga,
en skapelse av författarens egen fantasi, och i denna röjer
sig kanske bäst hans skaplynne. Det är markgreve Rüdeger,
typen för den fulländade riddaren enligt tysk uppfattning.
Det är han, som till Etzels hov inbjuder nibelungarna.
Därvid sluter han med dem ett vänskapsförbund, men samtidigt
svär han, utan att ana det, att när Krimhilt så fordrar,
hämnas de oförrätter, som tillfogats henne. Därefter följer
han sina gäster till Etzel, striden bryter ut, men Rüdeger
förbjudes av sin ridderliga ära att bära vapen mot sina
gästvänner. Så erinrar Krimhilt honom om hans ed och
Etzel om hans plikt såsom vasall, fåfängt ber han denne
att återtaga det län, han givit honom, men Etzel vägrar,
och i denna fruktansvärda konflikt har han då ej längre
något val. Med döden i hjärtat drar han sitt svärd,
nibelungarna inse, att han ej kunnat handla annorlunda, och
så faller han ridderligt kämpande i en strid, som han med
alla medel sökt hindra.
Denna art av ridderlighet är onekligen ett tyskt drag,
som vi återfinna också i Wolframs bearbetningar av franska
original — både sympatien för motståndarne och den starka
känslan av plikt och trohet. Hos de så strängt
individualistiska riddarne av det runda bordet finnes icke det senare
draget, hos hjältarne i chansons de geste icke det förra.
Men å den andra sidan är det troligt, att Nibelungenlied aldrig
skrivits, om ej roman breton föregått. Ty det är dock dess
riddarideal, som här — om ock i fördjupat och förädlat
skick — kommer fram. Av de spilmansdikter, som voro
skaldens källor, skapade han ett ridderligt epos, liksom Chréstien
de Troyes skapat ett dylikt ur de bretonska conteurernas
likartade prosasagor. De gamla forngermanska hjältarna
hava här fått 1100-talets höviska sällskapsskick, Sigfrid
uppehåller sig ett helt år vid burgundernas hov utan att
våga närma sig Krimhilt, ridderliga fester och torneringar
avlösa varandra, bostäder och klädedräkter hava blivit
1100-talets — t. o. m. religionen, ty vida mer än Artusriddarne
hava de hedniska nibelungarna blivit goda katoliker, som
höra mässan o. s. v.
Nibelungenlieds okände författare hade således åstadkommit
ett stort konstverk, ett tyskt nationalepos, som tillgodogjort
sig det bästa både av forntidens diktning och av fransk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
