Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens blomstringstid - Den nationella epiken i Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
spilmansdikten. Och ju längre framåt i tiden vi komma, dess mindre
“hövisk“ och dess mera vulgär blir tonen. Emellertid var denna
diktning på 1200-talet synnerligen rik. En grupp för sig
utgöra de tre dikterna Hugdietrich, Wolfdietrich och Ortnit.
I den förstnämnda möta vi en variant av samma
grekisk-orientaliska saga, som här i norden ligger bakom Saxos
berättelse om Hagbard och Signe; i de båda andra äro
merovingisk historia, germansk myt, motiv från Artusromanerna
och spilmansdikterna blandade om varandra.
Liksom i Frankrike chansons de geste grupperade sig
kring Karl den store och romans bretons kring Artus såsom
centralfigurer, så börja nu dessa tyska sagor gruppera sig
kring Didrik av Bern. I en del fall har han blott satts in i
stället för äldre hjältar, i andra och de flesta äro dikterna
rena fantasiskapelser. De kunna indelas i tre grupper. Den
första behandlar Didriks strid med Sigfrid — en oblodig
kämpalek utan allt stöd i tradition, diktad endast för att
få sammanföra två av traditionens mest berömda hjältar.
Vid Worms äger Krimhilt en rosengård, och där hava
Sigfrids och Didriks kämpar en tornering. Didrik är där liksom
Karl den store åtföljd av tolv paladiner, och ej ens den
lustige och stridbare munken saknas. Denna tornering
behandlas även i en nordisk folkvisa. Den andra gruppen
omfattar flera dikter, (Rabenschlacht m. fl.), som skildra
Didriks kamp mot Ermenrich. Utgångspunkten är här
visserligen en äkta germansk saga, men i utförandet är det mesta
fri fantasi. Den tredje gruppen sysselsätter sig med Didriks
strider med drakar, jättar och dvärgar, till en del på
grundvalen av tyska folksagor, men också med anlitandet av
motiv från romans bretons. Redan vid 1200-talets slut
var således även den tyska hjältedikten stadd i full
upplösning, och då vi under nästa period åter möta samma
diktning, är det såsom en torr och borgerlig epigonlitteratur
utan all fläkt av saga och ridderlighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
