Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens blomstringstid - Den isländska sagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fingo även ett särskilt namn; de kallades “fródir menn“
(= vise män). Det var tvänne dylika, Sæmund och Are,
som på 1100-talet började att nedskriva några “sagor“ —
det isländska namnet för varje historisk framställning. Den
förre skrev på latin och hans arbete är förlorat; den senare
skrev på isländska, och åtminstone i den formen är hans
arbete, Konunga æfi (konungasagor), förlorat, ehuru man i
latinsk översättning eller sammandrag, Historia Norvegiæ,
har en del kvar. Berättarkonsten hos denne Islands förste
historieskrivare är naturligtvis ännu föga utvecklad, men
efter honom följde andra, och omkring år 1200 var den
isländska sagostilen litterärt fullt utbildad. I de flesta fall
äro dessa sagor namnlösa, väl därför att man ej betraktade
den på traditionen vilande sagan såsom ett individuellt
litterärt arbete i samma grad som en lärd skaldevisa. Men om
vi än ej känna dessa sagoförfattares namn annat än i några
fall — Snorre Sturloson och några andra — är det dock
tydligt, att de endast i undantagsfall varit lekmän såsom
Snorre; de aldra flesta voro isländska präster och munkar,
och sagoskrivningen är, såsom Finnur Jonsson visat, särskilt
knuten till de isländska klostren. Detta faktum är av en
viss litteraturhistorisk betydelse, ty dessa präster voro, såsom
den isländska litteraturen till fullo bevisar, fullt förtrogna
särskilt med Englands anglonormandiska och latinska
litteratur. Det kan därför, såsom Sars anmärker, “anses såsom
höjt över allt tvivel, att grundläggningen av en skriven
litteratur hos nordmännen på Island och i Norge har haft
sammanhang med denna stora allmäneuropeiska
litteraturrörelse (i slutet av 1100-talet). Vi veta, att nordmännen
också under denna period stodo i ständig beröring med det
övriga Europa och särskilt med England, vars kyrka var
moder till den norska och isländska och fortfor att stå i
nära förbindelse med denna sin dotterkyrka. Under den
norsk-isländska litteraturens första tid möta vi en följd av
översättningar och bearbetningar av främmande stoff, och
redan från början iakttaga vi en kännedom om och en
inverkan från utländsk litteratur, en imitation av utländska
mönster.“
Så riktigt detta än är, så kan man dock icke säga, att
denna utländska litteratur givit de isländska prästerna mera
än en väckelse att skriftligen uppteckna de muntliga sagorna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
