Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens avslutning - Dramat - Det allvarliga dramat under 1400-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bruden visar sig vara hennes egen dotter, och den tålmodiga
insättes nu i sina forna rättigheter — om man nu kan
begagna detta uttryck för en hustru av Griseldis’ typ.
Hur man än vill förklara ett dylikt drama, är det i varje
fall högst märkligt. Alla de andra hade varit mer eller mindre
religiösa. Här finnes intet underverk, intet ingripande av
något helgon, utan allt spelar i verklighetens värld. Men
däremot har det en bestämt moralisk tendens och avser att
inskärpa en bland medeltidens älsklingssatser: hustruns
obetingade lydnadsplikt. Såsom ett “exempel“ i en predikan
härom lämpade sig novellen också förträffligt, och endast
så kan man förklara ett dylikt ämnes dramatisering.
Anekdoten förekommer också äldst i en judisk kommentar till
fjärde Mose bok: “En konung förälskade sig i en fattig
flicka och ville gifta sig med henne. Hon svarade, att hon
icke var honom värdig, och han måste sju gånger sända
bud till henne, innan hon gick in på att bliva hans hustru.
Efter någon tid blev han trött på henne och ville skiljas.
Då sade hon: om du förskjuter mig och gifter dig med en
annan, så behandla henne icke så, som du behandlat mig“.
Den, som först i novellens form upptog detta stoff, var som
bekant Boccaccio, hos vilken vi ju återfinna så många andra
predikoexempel, men populär blev hans novell först, sedan
Petrarca skrivit om den på latin, och det är troligen denna
version, som ligger till grund för dramat. Detta är således,
om vi blott fästa oss vid själva tekniken, byggt som ett
renässansdrama, är lika världsligt som detta, och som bekant
har Shakspere i All’s well that ends well behandlat ett
liknande ämne.
Moraliteternas blomstringstid infaller under 1400-talet.
En dylik från detta århundrade hör till medeltidens skönaste,
L’empereur qui tua son neveu. Den har i avslutningen
visserligen en ganska stor likhet med de nyss omtalade
mirakelspelen, men är det oaktat en exempelmoralitet, som
avser att inskärpa rättvisans betydelse, ett stycke av den
under 1500-talet mycket vanliga typ, som slutligen mynnar
ut i Shakspere’s Measure for measure. En gammal kejsare
avsäger sig kronan till förmån för sin brorson, uppmanar
denne att iakttaga sträng rättvisa och drager sig så tillbaka.
Men brorsonen våldtager en fattig flicka, och i sin nöd
klagar denna hos den gamla kejsaren, som är oblidkelig i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
