Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens avslutning - Dramat - Det komiska dramat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skrevos av John Heywood. I Tyskland, där de äro kända
från 1400-talet, hade de ett annat namn, lånat från
tidpunkten, då de spelades; de kallades nämligen fastlagsspel,
och utvecklades ur de maskerader, utklädningar och upptåg,
som förekommo under denna muntra karnevalstid. Men de
flesta äro till ytterlighet råa och plumpa.
Av annan art är sottien, som närmast kan karaktäriseras
såsom en komisk moralitet och väl även sammanhänger med
denna. Redan inom den äldre kristna kyrkan förekommo
vilt burleska fester, särskilt den s. k. narrfesten, fjärde dag
jul. Då man i mässan kommit till versen: Deposuit potentes
de sede et exaltavit humiles (han har satt de mäktiga av
sätet och upphöjt de ringa), blev det en storm i kyrkan.
De unga klerkerna rusade då upp, satte sig i biskopsstolen,
utförde en mängd galna upptåg och valde sig sin egen
narrbiskop. Likaså höllos då skämtpredikningar av ett ganska
blasfemiskt innehåll. En handlade om Jesu ord på korset:
mig törstar. Gud — yttrade här predikanten — “befaller
människan att dricka vin och icke vatten såsom hästen och
åsnan göra, ty profeten säger ju: gören icke såsom hästen
och åsnan“.
Tack vare dessa narrfester blev narren en under
medeltiden mycket populär personlighet, och på 1400-talet trängde
han ock in i mysteriet, där hans emottagande i viss mån
redan var förberett genom djävlarna, som med medeltidens
naiva föreställning om det onda uppfattades både såsom
fruktansvärda och såsom komiska personligheter. Inom den
allegoriska moraliteten, där djävulen också ofta uppträdde,
fick han, särskilt i England, en komisk följeslagare, Lasten
eller the Vice, som blev en synnerligen omtyckt figur och
går igen ännu i Shakspere’s clowner.
En älsklingsidé hos medeltiden var, att hela världen bestod
av narrar eller dårar, och när “dårarna“ körts ut ur kyrkan,
fortsatte de i det världsliga livet och bildade där narrsällskap,
som utförde åtskilliga upptåg, bland annat även skådespel.
Så uppträder mot slutet av 1400-talet i Frankrike sottien
såsom en särskild konstform, inom vilken de handlande äro
idel narrar; le sot dissolu, le sot glorieux m. m. — en
fantastisk satir av ofta politisk innebörd, om man så vill en
moralitet, men utan dennas uppbyggliga och allvarliga syfte.
Sottien hade dock endast en kort tillvaro, ty då författarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
