Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den italienska renässansen - Allmän karaktäristik av renässansen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ständiga partistrider och deras oavbrutna tävlan just den skola,
i vilken renässansens individualism bäst kunde utveckla
sig och även utvecklats redan före Petrarca. Gestalterna
i Dantes Inferno med deras våldsamma lidelser och deras
utpräglade personligheter verka snarare såsom renässansens
ättlingar än såsom medeltidens.
Ej heller får man förbise de ekonomiska betingelserna
för just en italiensk renässans. Medeltidens italienare voro
de, som förmedlade det viktiga handelsutbytet mellan
österlandet och västerlandet. Så gott som all handel på Orienten
gick över Italien, och i själva verket sammanfaller denna
period i handelns historia med den italienska kulturens
uppkomst och blomstring. När sedan omkring år 1500 handeln
sökte sig nya vägar, kring Goda Hoppsudden till Indien
och över Atlanten till det nyupptäckta Amerika, flyttade sig
också kulturens centrum från Italien till de västra sjöstaterna,
till Spanien och England, och det var där, som renässansen
nu fick sin stora efterblomstring. Men detta handelsutbyte
med Orienten gjorde icke blott de italienska städerna rika
— varom 1100-, 1200- och 1300-talens praktfulla domer vittna
— utan de gåvo även italienarna en friare blick på livet,
än de andra, mera stationära europeiska folken kunde få.
Genom den fredliga beröringen med saracenerna blev deras
religiösa uppfattning betydligt mera tolerant än hos
fransmännen, som blott kände de “otrogna“ genom litteraturen, där
de avmålades såsom ett slags djävlar, och hos spanjorerna, som
med dem lågo i en ständig, förbittrad kamp. Men denna
mera frigjorda blick på den religiösa frågan främjades ock
av italienarens ställning till påvestolen. För Europas övriga
folk var påven en andlig makt, som de vördade till en stor
del därför, att de så föga kände till livet i Rom. För
italienaren var påven en världslig italiensk furste, med
vilken man än var i krig, än i förbund och vars “helighet“
man kände till. Här fanns således ingen veneratio ex
longinquo.
Å den andra sidan rycktes dock knappast hela Italien
med av den nya rörelsen. Neapel-Sicilien, där kommunernas
frihet krossats av konungamakten, stod i stort sett utanför
renässansen och kom med först mot slutet — inom
litteraturen med Pontano och Sannazaro; dess konst är dels den
medeltida normandiska, dels renässansens barock, och mellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
