Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den italienska renässansen - Allmän karaktäristik av renässansen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Medeltidens furstar hade grundat sin rätt på börden,
renässansens voro kanske oftast illegitima, condottieri, som svingat
sig upp på tronen, efter att hava krossat republikens frihet.
En dylik levnadssaga var i viss mån ett konstverk, en kamp
från början till slut, under vilken lyckoriddaren tvingades
att utveckla sin personlighets alla krafter för att ej störta.
Han kunde, såsom Attendolo Sforza, från början vara en
simpel bonde, så bliva legoknekt och till sist svinga sig upp
till anförare för ett dylikt band av fosterlandslösa sällar,
som han besoldade och hyrde ut åt den mestbjudande staden.
Men ett dylikt band förde icke krig på medeltidens brutala
sätt. Condottierens tillgång var hans trupp, som för honom
hade samma värde som kreaturshjorden för bonden, och han
slösade därför ej med människoliv på samma sätt som
medeltidens furstar, utan sökte vinna sina bataljer genom en mer
och mer utvecklad krigskonst, som kostade så litet som möjligt. I
ett stort slag 1440 förlorade florentinarne enligt Machiavelli
blott en enda man. Strategien, den individuella begåvningens
insats i stället för massans brutala kraft, är därför ett barn
av renässansen.
För övrigt var en seger icke alltid till fördel för
condottieren. Efter segern hade staden, som hyrt hans band, ej
längre något behov av honom, och i dess intresse låg det
snarare att genom ett lönnmord röja honom ur vägen, på
det att segerherren ej måtte bliva farlig. Det gällde således
att undgå dessa försåt, insöva myndigheterna i säkerhet och
så slå till — oväntat, i det gynnsamma ögonblicket, och
med härens hjälp svinga sig upp till stadens tyrann. Men
därmed började de värsta farorna. Överallt lurade försåt,
och endast genom sin kallblodighet, sin människokännedom
och sin personliga duglighet kunde en dylik våldshärskare
hålla sig kvar. Och samma faror hade den enskilde borgaren,
som genom sin duglighet blivit ledaren i staden. I rådhuset,
i kyrkan, över allt kunde han befara att träffas av
tyrannmördarens dolk, och det gällde därför en oavlåtlig vaksamhet.
Lika opålitliga voro grannstaterna, och ve den godtrogne!
För honom fanns icke något förbarmande, och tyrannen
måste därför utveckla en slug, trolös och kallblodig statskonst,
förvärva sig en ingående kännedom om motståndarens
maktmedel, hans karaktär, och om möjligt hans planer. Sedan
skulle han begagna sig av hans svagheter, böja sig eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
