Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den italienska renässansen - Allmän karaktäristik av renässansen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slå till, allt efter som hans fördel krävde. Utan allt
fantasteri, utan ridderlighet, utan religiösa fördomar måste han
förstå att hänsynslöst avväga alla chancer för och emot och
sedan, såsom Machiavellis Principe, handla utan alla skrupler.
Liksom strategien är därför också den moderna diplomatien
ett barn av renässansen, kallt beräknande och trolös, där
medeltiden varit brutal och fantastisk.
Men till konsten att hålla sig uppe hörde också en klok
finansförvaltning. Fursten behövde pålitliga anhängare, vilkas
pålitlighet berodde på deras ekonomiska fördelar, han
behövde trupper, som krävde sold, och å den andra sidan
fick han icke genom allt för tunga bördor på borgarne skapa
något missnöje, utan tvärtom skulle han giva dem tillfälle att
förtjäna och därigenom öka deras skatteförmåga. Även detta
problem blev nu först fullt klart för renässansens furstar,
och den moderna statsekonomien har likaledes sin vagga i
renässansens Italien.
Denna tid, så kyligt beräknande, hade dock ett svärmeri,
men ett, som på det närmaste sammanhängde med dess kult
av den kraftigt utvecklade personligheten och även med det
starka inflytandet från antiken. Det var svärmeriet för äran.
Ingen tid har så lidelsefullt varit fylld av detta begär att
leva i kommande släktens minne, och det var denna art av
odödlighet, som för renässansen fick ersätta medeltidens
paradis. Den skilde sig även ganska mycket från detta.
Renässansmannens ärelystnad var ej att gå till eftervärlden
såsom något helgon, utan sådan han var, såsom en lycklig,
hänsynslös krigare, såsom en betydande statsman, konstnär
eller vetenskapsman, och han ville ej blandas bort i helgonens
namnlösa skara, utan fortfarande vara en individ.
Renässansen fick därför en i viss mån ny helgonkult. Det
blev — skriver Burckhardt — en hederssak för de olika städerna
att äga egna och främmande ryktbarheters ben, och man
förvånas vid att se, hur allvarligt florentinarne redan på
1300-talet, långt före S. Croce, söka att förvandla sin
domkyrka till ett Panteon. Accorso, Dante, Petrarca, Boccaccio
och juristen Zanobi della Strada skulle där få praktgravar,
och ännu sent på 1400-talet vände sig Lorenzo il magnifico
personligen till spoletinarne med begäran, att de skulle
avstå målaren Fra Filippo Lippis lik till domen i Florens. Det
var därför naturligt, att det uppstod ett släkte, som rent av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
