Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den italienska renässansen - Allmän karaktäristik av renässansen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
levde på att “föreviga“ de mäktige i samhället, att det
uppstod humanister, som på vers och prosa, i dikter, i tal, i
historiska arbeten lovprisade dem, som frikostigt honorerade
deras tjänster.
Att renässansen kanske framför allt var de egenartade
personligheternas tidsålder röjer sig ock i det allt mera
ingående psykologiska studiet av människan. Något dylikt
hade ej funnits under medeltiden. Man hade skildrat
handlingar, men man hade aldrig sökt att tränga in i den
handlandes själsliv. Nu däremot kräver man ett motiv för
handlingen, frågar ständigt efter ett varför, och intresset
anknyter sig snarast till denna psykologiska motivering. I
samband därmed blir personskildringen nu oerhördt mycket
rikare än under medeltiden. Frånser man fableauen hade
medeltiden knappt upptagit mera än två typer: helgonet och
riddaren, och båda voro ytterst allmänt karaktäriserade, mera
typer än individer. Nu däremot lägges huvudvikten på det
karaktäristiska, både inom konsten och litteraturen. Om
det är fult eller vackert, frågar man ej efter — man
behöver blott betrakta Lionardos pennteckningar eller läsa
Decamerone för att bliva slagen av rikedomen i den följd
av olikartade personligheter, som här draga oss förbi.
Biografien får därför en helt annan betydelse för renässansen
än för medeltiden. Då hade man blott biograferat helgon
och konungar. Nu röjer man samma intresse för alla
betydande personligheter, för statsmän, vetenskapsmän, poeter
och konstnärer, och tydligast visar sig det här påpekade
draget i de självbiografier, som nu författas. Dessa
självbiografier äro visst icke absolut tillförlitliga, men de äro
inga abstrakta skönmålningar, utan avse att skildra
författaren sådan han ville framstå för eftervärlden: såsom en
utpräglad personlighet. Belysande för den hänsynslösa
realismen i dessa självbiografier är Girolamo Cardanos De propria
vita. Han börjar med att berätta, huru hans moder sökt
fördriva fostret, generar sig sedan ej för att omtala, att
han varit falskspelare, att hans äldsta son hade blivit
avrättad, emedan han förgiftat sin otrogna hustru, och så
slutar Cardano sin biografi med att prisa sin lycka att vid
fyllda 76 år ännu vara vid full vigör och hava femton
tänder i behåll.
Ett med denna starka personlighetskänsla sammanhängande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
