Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den italienska renässansen - Allmän karaktäristik av renässansen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
drag och det måhända mest karaktäristiska är renässansens
skarpt utpräglade verklighetssinne. Medeltiden hade varit
fantasiens tidsålder, hade levat i drömmar om en värld
bortom jordelivet, dess inbillning hade spänt ut över himmel
och helvete, men för jordelivet hade man saknat sinne, dess
erotik hade varit en hyllning åt den röda rosen i “le paradis
d’amour“, dess hjältar hade tumlat om i fantasiens sagoland,
och gestalterna i dess målningar hade avtecknat sig mot en
bakgrund av guld och himmelsblått. Nu däremot öppnas
blicken för verklighetens värld. Människogestalten, sådan
den verkligen är, studeras kärleksfullt av konstnären, och
inom måleriet inledes renässansen av Masaccios båda nakna
människobilder i Cappella Brancacci. I samband därmed
börjar man intressera sig för anatomien, och inom plastiken
och måleriet söker man allt noggrannare återgiva kroppens
alla rörelser och ställningar. Men även bakgrunderna inom
måleriet bliva mer och mer realistiska. Hos Giotto har man
ännu ett medeltida ideallandskap, men med Masaccio blir
även detta allt mera verklighetstroget. Ögat öppnas åter
för naturen.
Men verklighetssinnet röjer sig icke blott häri. Hela den
heliga historien förvandlas till en serie genrebilder ur det
florentinska vardagslivet, och personerna äro ofta porträtt av
florentinska borgare. På samma sätt är det inom litteraturen.
Framför allt är man inom biografien angelägen om en
realistisk karaktäristik, icke blott av personlighetens själsliv, utan
ock av hans yttre. Men även novellen, där renässansen
mest är sig själv, söker att så verklighetstroget som möjligt
återspegla samtidens Italien. Visserligen saknade renässansen
ej en fantastisk dikt — vi behöva blott erinra om Ariostos
Orlando furioso, och det är sant, att Ariosto framför allt var
fantasimänniska, den mest fullödiga representanten för
renässansens subjektivism — men den ystra inbillningsvärlden
i Orlando har dock alltid en motvikt i den lätta skepsis,
med vilken dessa fantasiskapelser behandlas, ty bakom denna
skepsis ligger något av realistens misstro till den idealvärld,
i vilken han för en stund älskar att drömma sig in. En
dylik ironi möter oss aldrig i roman breton.
Överallt stöter man hos renässansen på ett ofta naivt
begär att känna verkligheten, man intresserar sig för
främmande, exotiska folkslag, författar beskrivningar över resor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
