Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den italienska renässansen - Allmän karaktäristik av renässansen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i avlägsna länder, beskriver ingående seder och folkkaraktär,
anlägger botaniska och zoologiska trädgårdar för sällsynta
djur och växter o. s. v. I bland förefaller detta begär efter
vetande nästan såsom en älskvärd, barnslig nyfikenhet. Man
samlar kuriosa av alla slag, utan system eller plan, och en
lärds studiekammare under denna tid gör ett högst
fantastiskt intryck genom den fullkomligt heterogena karaktären
hos de föremål, som här samlats, en besynnerlig fisk, en
egendomligt formad sten, romerska mynt och medaljer, ett
missfoster i sprit o. s. v. Men bakom denna naiva
samlarmani ligger dock renässansens starka begär att utforska och
lära känna verkligheten.
Ett tredje drag hos denna tid är dess vaknande kritik.
Medeltidens världsåskådning hade vilat på auktoritet, inom
statslivet på bördens auktoritet, inom religionen på kyrkans.
Renässansen däremot hade alldeles tappat vördnaden för dessa
auktoriteter och hade i stället en obetvinglig lust att gyckla
med allt, som ansågs upphöjt. I den punkten är
renässansens florentinare märkvärdigt lik forntidens atenare. Bägge
älska blaguen, tala illa om varandra och sina stora män, nästan
intet är dem heligt, och travestierna ha där alltid ett
tacksamt auditorium. Varje florentinare älskade sin Dante, men detta
hindrade ej en travesti som Lorenzo dei Medicis I Beoni. Även
hjältedikten parodierades, och det var i den komiska epopéen,
som renässansens epos till sist mynnade ut.
Renässansen trodde ej på något, utan ville pröva allt.
Av denna lust äro de stora geografiska upptäckterna omkring
1500 en frukt, ty dessa voro ju i själva verket blott
experiment i strid mot medeltidens auktoritetstro. Så till vida
kan också renässansen sägas hava lagt grunden till den
moderna vetenskapen, att man nu började inse
experimentets och den induktiva metodens betydelse. Men själva den
moderna vetenskapen förmådde renässansen dock ej skapa,
ty därtill var den själv ännu för mycket bunden av en
auktoritet — antiken, den enda, som man ännu ville
erkänna. Inom medicinen stannade man därför framför
Hippokrates och nöjde sig med att utlägga hans skrifter i stället
för att själv experimentera, inom naturvetenskapen i övrigt böjde
man sig för Aristoteles, inom historieskrivningen trodde man
blint på de gamles alla fabler om forntiden, och här
stannade således kritiken. En vetenskaplig forskning börjar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
