Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ungrenässansen - Petrarca och Boccaccio - Petrarca
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fann han rättsvetenskapens blomma, och han förblandade
således här, såsom så ofta, form och innehåll.
Ännu skarpare angrep han skolastiken, då denna
uppträdde i sin mest abstrakta form, mest oberoende av det
verkliga livet eller såsom filosofi. Redan skolastikernas
dialektiska skärpa retade honom, och då han här kände sig
ur stånd att besegra dem, sökte han slå det dialektiska
vapnet ur deras hand. Dialektiken, påpekade han, var ju
blott ett medel, ej själva målet. Målet var ej de tomma
begreppen, utan själva livet och den sedliga människan.
Men här kom en svårighet. Skolastiken utgick dock från
Aristoteles, och att förneka dennes auktoritet var svårt för
en antikbeundrare som Petrarca. På olika vägar söker han
också komma ut ur detta obehagliga dilemma. Han påpekar
de dåliga översättningar, man hade, o. s. v. Men till sist
måste han ut med sin verkliga mening: Aristoteles hade ingen
stil! Han lärde väl dygd, men icke med en Ciceros heliga
eld och liv. Således Cicero såsom filosof över Aristoteles
— det är humanismens esteticism i dess yttersta konsekvens.
Men då han i alla fall kände sig skyldig att mot Aristoteles
sätta upp en annan antik auktoritet, hänvisade han på Platon.
Något arbete av denne hade han icke läst, ehuru han
förvärvat en grekisk Platonhandskrift, men genom Cicero och
Augustinus visste han, att Aristoteles var Platons
motståndare, att Platon var en stor stilist och att hans filosofi stod
kristendomen nära. Redan detta var nog att göra honom
till en platoniker, och hela karaktären av den platonska
mystiken, som ju ej heller varit medeltiden okänd, måste
naturligtvis tilltala en poet som Petrarca. Mot Aristoteles
satte han således upp Platon, och denna ståndpunkt, så
svagt den än i vetenskapligt avseende var grundad, fick
ganska vittgående följder. Dels bröt humanismen nu med
medeltidens största filosofiska auktoritet, på vars system hela
skolastiken vilade, dels fick man genom hänvisningen till
Platon uppslaget till den teosofiska filosofi, som vi sedan
skola möta under högrenässansen.
Den tänkare, som hade den största betydelsen för
Petrarcas eget själsliv, var dock icke någon rent antik författare,
utan Augustinus, en med Petrarca i mycket befryndad natur,
— “min filosof“, som han kallar honom. Båda levde just
under brytningstiden mellan tvänne stora kulturperioder, båda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
