Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ungrenässansen - Petrarca och Boccaccio - Petrarca
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
voro starkt subjektiva, älskade att fördjupa sig i sitt eget
jag och halvt teatraliskt bära sina känslor till torgs. Och
även Augustinus’ religiösa ståndpunkt tilltalade Petrarca.
Medeltidens hela teologiska lärobyggnad med dess invecklade
dogmatik var honom innerligt motbjudande, och liksom
senare Luther kände också han ett behov att återgå till den
äldsta kristna kyrkan. Ty trots all själviskhet var Petrarca
likväl en verkligt religiös natur, och nyckeln till hans
själslivs hemlighet ligger just i brytningen mellan det
egocentriska och det religiösa i hans personlighet. Egocentrikern
är lättast att upptäcka. Hans religion var utan alla dogmer,
en religion blott för honom själv, och han kände ej någon
lust att förvärva proselyter. Därtill var han alldeles för
mycket aristokrat och ville ej, att hans åsikter skulle
profaneras genom att bliva allas. I stället ville han såsom den
store vise stå högt över samtiden, beundrad och firad, men
ej lik någon dödlig. I viss mån erinrar han om
känslofilosoferna på Rousseaus och Thorilds tid däri, att han ville hava
hela sin omgivning blott såsom en bakgrund, mot vilken
hans egen mäktiga personlighet kunde avteckna sig. Läser
man hans brev, skulle man först kunna tro, att det ej funnits
någon större vänskapsentusiast än Petrarca. Men denna
uppfattning är säkerligen oriktig. Då vänskapsförsäkringarna
ej direkt hava en ekonomisk bismak, äro de dock ej
framkallade av något intresse för adressaterna. Breven sysselsätta
sig ej med deras personliga förhållanden, utan blott med
Petrarca själv, med hans själsliv och hans levnadshändelser,
och “vännen“ spelar samma roll som den förtrogne i den
franska tragedien: han är blott till, för att Petrarca skall
hava någon att tala till, men han är honom tydligen
alldeles likgiltig.
Petrarca liknade 1700-talets känslofilosofer också däruti,
att för honom såsom den vise gällde ej den “lilla“ moralen.
Han var en stolt republikan, som ofta inskärpte, att det
verkliga adelskapet blott förvärvades genom egen duglighet.
Men icke dess mindre vistades han ständigt hos de mäktige
i ett slags mellanställning mellan lärd och hovman. Han
älskade att fjäsas av de förnäma, allra helst att få avslå en
inbjudan under hänvisning till filosofens böjelse för
ensamheten, men i verkligheten ofta för att antaga ett
förmånligare anbud. Han levde av sinekurer och gåvor, han kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
