Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ungrenässansen - Petrarca och Boccaccio - Petrarca
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nedlåta sig till smicker, vistades vid de värsta tyrannhoven,
och då hans beundrande vänner vågade en lätt antydan om
motsägelsen häri, var han för stolt att svara — hans
själsliv kunde ej bedömas som andras. Och därmed lät man sig
nöja. Men vid dessa tyrannhov förde han ett behagligt liv.
Man fordrade av honom ingenting annat än några brev och
några tal, möjligen en hyllningsdikt. Med stolthet avvisade
han anbuden att mottaga någon verklig tjänst, ty han ville
vara fri och oberoende. Allra minst ville han betraktas
såsom hovman. Det tema, som kanske oftast varieras i hans
brev, är hans motvilja mot stadslivets jäkt och den oroliga
tävlan vid ett hov; vad han älskar är skogens ensamhet
eller den tysta studerkammaren, det enkla lantfolket och den
orörda naturen. Men då han skildrar sitt liv i Vaucluse,
märker man, huru hans egen personlighet liksom växer, när
den avtecknar sig mot bakgrunden av dessa bönder och
herdar, som ej ana hans storhet. Natursvärmaren och den
stille lärde, skild från världen och omgjuten av ett halvt
mystiskt skimmer, blir nästan en profet, till vilken den
rättframme Boccaccio och andra vänner se upp med en bävande
vördnad. Och det var så Petrarca ville bliva betraktad.
Hans smak för ensamhet är till en god del retorik. Och i
själva verket voro dessa ensliga stunder blott avbrott i det
mera rörliga, världsliga liv, till vilket han dock alltid
återvände. Det var en ensamhet, som han njöt kanske i främsta
rummet för nöjet att få skildra den. Och dock låg det även
en äkta känsla bakom denna ständiga oro. Det var den
moderna personlighetens genombrott efter skolastikens
århundrade.
En annan skiftning i hans väsen framkallades av hans
förtärande ärelystnad. Petrarca var för mycket sysselsatt
med sig själv för att kunna vara fästad vid och beundra
andra. Utom de avlägsna antika storheterna tålde han ingen
annan vid sin sida, icke ens Dante, och i ett brev till
Boccaccio försvarar han sig mot beskyllningen, att han skulle
känna någon avund mot Infernos skald. Brevet är kyligt och
överlägset. Om Dante ännu hade levat, skulle Petrarca gärna
hava velat räkna honom såsom en vän, och någon avund
kunde han ej gärna hysa mot en man, som ägnat hela sitt
liv åt den vulgärpoesi, med vilken Petrarca endast sysslat
i sin ungdom och då mera på lek.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
