Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ungrenässansen - Petrarca och Boccaccio - Boccaccio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från den enes huvud och sätter på sitt, under det att hon
sätter sin egen krans på den andre ynglingens huvud. Vilken
har hon föredragit? Den, som hon bekransat, ty det är
ett större ynnestbevis att giva än att taga“. En annan fråga: “Åt
vilken skall en man skänka sin kärlek, åt en ungmö, åt en gift
dam eller åt en änka? Svar: åt en änka, ty hon är mera
förfaren i kärlekens konst än en ungmö, mindre skygg; och
kärleken till en gift dam är syndig“. Den senare
betänkligheten tyckas dock Boccaccio och Fiammetta hava satt sig
över och även de övriga herrarna och damerna vid Neapels
glada hov, som ansågs vara det mest sedeslösa i Europa.
1343 efterträddes kung Robert av sin dotter, den beryktade
drottning Johanna, som var ökänd för sina galanta äventyr,
och det var i denna atmosfär Boccaccio nu uppfostrades av
Fiammetta. Det mera kalla provençalska galanteriet passade
ej heller för en man med Boccaccios verklighetssinne och
sensualism. Visserligen söker han i flera arbeten hålla sig
på denna nivå, men misslyckas då ständigt, och sig själv
blir han först, när denna idealism blott såsom en lätt slöja
vilar över en innerst realistisk diktning — alldeles som den
gjorde över Fiammettas krets.
Men Fiammettas största betydelse för Boccaccio var, att
hon förmådde honom att övergiva de kanoniska studierna
och i stället bliva skald. Redan nu hade Boccaccio skrivit
några dikter, och han beklagar, att han ej fått fortsätta, ty
då hade han möjligen kunnat bliva en poeta. Yttrandet är
ett uttryck för Boccaccios älskvärda och uppriktiga
blygsamhet, men det innehåller dock en kärna av sanning. Ty
med poeta menade både han och hans samtid en lärd skald
i samma stil som Petrarca, och det blev Boccaccio aldrig —
vi skulle kunna tillägga: lyckligtvis. Hans humanistiska
uppfostran var onekligen ganska bristfällig, och tack vare
denna brist kom han i stället att bliva det verkliga livets
skald, renässansens förste store realist. Olyckan var snarare
den, att han själv aldrig insåg, vari hans storhet låg, och
hela hans diktning kom därför att förete en beständig
brytning mellan hans naturliga verklighetssinne och den
humanistiska lärdom, som han aldrig fullt kunde tillägna sig.
Alla hans första arbeten hava tillkommit på Fiammettas
initiativ och återspegla i beslöjade ord deras egen
kärlekshistoria. Det första, med vilket han på hennes uppmaning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
