Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ungrenässansen - Petrarca och Boccaccio - Boccaccio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sâ väl känner kvinnohjärtat och som också åtager sig att
hos Griseida skildra Troilos kärlekskval. Hennes monolog,
sedan Pandaro lämnat henne, är måhända diktens
glanspunkt. Inför Pandaro hade hon åberopat sin trohetsplikt
mot den döde mannen, ehuru hon slutat med att giva en
halv förhoppning. Men vorden allena, resonerar hon på
ett helt annat sätt: Jag är ung, vacker, änka, rik — varför
då icke älska? Anständigheten förbjuder måhända en dylik
kärlek, men jag kan vara klok, och ingen behöver veta
mitt hjärtas hemlighet. Ungdomen flyr ju så hastigt bort,
och skall jag då så ömkligt förlora den? I hela detta land
känner jag ingen, som ej har en älskare, jag ensam förlorar
min tid; att handla såsom alla andra är ingen synd, och
ingen har rätt att klandra mig.
Fortsättningen är densamma som hos Benoît. Griseida
ger till sist vika — denna strid mellan hennes koketteri
och hennes lidelse är mästerlig — men efter en kort
kärlekslycka utväxlas hon och kommer till det grekiska lägret,
där hon glömmer Troilo och ånyo faller för den vane
förföraren Diomede. Den unge Troilo, som övertygat sig om
hennes otrohet, söker i förtvivlan döden och stupar för Achilles’
svärd.
Den bild, Boccaccio giver av Griseida, är ej vidare
tilltalande, men man har i denna skildring velat inlägga ett
halvt moraliskt syfte. Genom att lyssna till Troilo sviker
hon sin döde man. Troilo, som bringat hennes dygd på
fall, har ej rätt att vänta någon trohet, och Diomede har
lätt att ånyo förföra henne, ty hon är redan en fallen kvinna,
vars kärlek endast varit sensuell. Men så vackert
resonerade nog ej Boccaccio. Han ville säkerligen blott berätta
en kärlekssaga ur verkligheten — lik så mången, som han
sett utspelad i Neapel —, i viss mån profetisk, ty liksom
Griseida övergav Troilo, så skulle ock Fiammetta övergiva
Boccaccio. Den enda moral, han själv uttalar i diktens slut,
är, att “kvinnan är ostadig såsom ett löv för vinden“,
men det var just detta flyktiga väsen, han älskade att
studera och som han trots alla brister likväl fann så
tjusande.
Dikten var tillägnad Fiammetta, och i denna dedikation
jämför han sig själv med Troilo, som likväl så till vida var
lyckligare, att han, innan han drabbades av Griseidas otrohet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
