Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ungrenässansen - Petrarca och Boccaccio - Boccaccio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
huru han söker att tränga in i antiken, men huru hans
uppfattningssätt av denna är bundet av medeltidens. Först
i Ñinfale Fiesolano slår det emot oss en fläkt av antikens egen
anda, av verklig renässans. Samma dubbelhet röjer sig ock
i hans lyriska dikter, sonetter och ballate. Än söker han med
Dante och Petrarca såsom mönster besjunga en kärlek av andlig
art och misslyckas, ty Fiammetta passade ej för den himmel,
där Beatrice och Laura dvaldes, än åter är han sig själv, som
nästan i folkvisans tonart diktar om kärlek och sommar.
Om hans praktiska sysselsättning i Florens under denna tid
känner man intet. Möjligen har han hjälpt fadern i dennes
affär, men i så fall knappast vidare energiskt, och tydligen
har hans tid varit delad mellan studier och författarskap.
Omkring 1345 tyckes en vändning hava inträtt. Han var
då över trettio år, fadern hade gift om sig, och Boccaccio
synes hava lämnat fädernehemmet för att försörja sig själv.
Vi möta honom under de följande åren vid de små
“tyrannhoven“, först i Ravenna, sedan i Forli och slutligen 1348
i Neapel, troligen blott på ett kort besök; förmodligen hade
han under dessa år plats såsom något slags sekreterare. Men
i början av 1450 finna vi honom åter i Florens, där han
sedan skulle stanna. Fadern hade då nyss dött, sannolikt
i den stora digerdöden, som rasade särskilt 1347—1349,
och efter honom hade Boccaccio fått ett litet arv, som
visserligen ej var stort, men som satte honom i stånd att följa
sin smak för studier. Antagligen avslutade han kort
därefter sitt mest betydande arbete — det som fört hans namn
till eftervärlden: Il Decamerone eller de tio dagarnes
berättelser. Såsom av inledningen framgår, är samlingen såsom
helhet senare än 1348, och vanligen förlägger man den till
tiden kort efter 1350. De enskilda novellerna hade dock
till en stor del både skrivits förut och även, ehuru anonymt,
publicerats; och redan i Filocolo återfinna vi två av de
berättelser, som sedan i annan form ingingo i Decamerone.
Boccaccio uppgiver själv, att de författats på uppdrag av en
“mäktig person“, och i denna har man velat se den
lättsinniga drottning Johanna av Neapel. Men detta är
säkerligen orätt. Då han lämnade Neapel, var hon ännu ett
barn, och vid hans korta uppehåll där 1348, var hon
troligtvis ej i staden. Vilken denna “mäktiga person“ varit,
veta vi således icke. Själv satte han icke dessa noveller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
