Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ungrenässansen - Chaucer och hans samtida - Chaucer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och två andra på vägen hem. Den, som kommit med den
bästa, skulle vid avskedet av de andra bjudas på en
aftonmåltid i Tabard Inn.
På vägen tillstötte ännu en resande, nämligen Chaucer
själv, antalet pilgrimer steg således till trettio,[1] och historierna
skulle, om planen utförts, hava blivit etthundratjugo. Men
så långt hann Chaucer icke; varje pilgrim fick icke ens
berätta en historia, och inalles finnas ej mer än tjugufyra,
av vilka två dessutom äro ofullbordade och en icke är någon
berättelse utan en predikan. Sällskapet hann aldrig fram
till Canterbury, innan skalden nedlade sin penna, och han
kom aldrig att giva sitt arbete den sista överarbetningen.
En avslutning, som arbetet nu har, är troligen ej äkta, utan
senare tillagd av en annan.
Ända till för helt kort tid sedan gällde det såsom en
trossats, att Chaucer fått uppslaget till denna prolog från
Decamerone. Men detta är troligen oriktigt: Chaucer
kände nog ej till Decamerone, och för en tid, då detta då
tämligen nya arbete ännu blott cirkulerade i några
handskrifter, kanske endast i Florens och Neapel, innebär detta
intet egendomligt. Skulle Chaucer hava känt till det, kan
det knappt lida något tvivel, att han skulle hava översatt
åtskilliga av novellerna. Men det har han icke gjort; det enda
undantaget är Griseldissagan, men denna har han fått icke
från Decamerone, utan från Petrarcas latinska översättning.
Och själva tanken att sammanfatta en serie berättelser inom
en “ram“ var, såsom vi sett, ingalunda egendomlig för
Boccaccio, utan återfinnes i flera medeltida samlingar.
Men även om Chaucer här skulle hava fått själva
uppslaget från Boccaccio, så är utförandet i varje fall ytterst
originellt. Renässansens individualism kommer här vida starkare
fram än i det italienska arbetet, där hela sällskapet tillhör
samma ålders- och samhällsklass, under det att huvudvikten
här i stället lagts på olikheten och mångfalden. Och därmed
har Chaucer vunnit även en annan fördel. Han har — vad
Boccaccio från sin utgångspunkt icke kunde — både till
språk och innehåll varierat historierna efter berättarnes olika
individualitet. Riddaren börjar med en idealistisk riddarsaga,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
