Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ungrenässansen - Chaucer och hans samtida - Chaucer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ej hans originalitet, som ligger i det sätt, på vilket han
behandlat de gamla motiven.
Här träder oss renässansen i hela sin friska ursprunglighet
till mötes, just de drag, som äro de mest kännetecknande:
dess realism och dess individualism, och från medeltidens
torra allegoriska stil har Chaucer här fullständigt befriat sig.
Man märker, att han särskilt lägger an på en kraftig,
realistisk och individualiserande karaktäristik, både i prologen
och i de inledande partien. Nästan minutiöst beskriver han
här personernas yttre, och likaså karaktäriserar han deras
själsliv. Men det utpräglade renässansdraget hos Chaucer
framträder även i ett annat avseende.
Medeltidens författare hade hela tiden dolt sig bakom sina
diktverk, och dessa hava därför något opersonligt, livlöst
över sig. Även om vi händelsevis känna författarens namn,
få vi nästan aldrig hans personlighet. Chaucer däremot är
själv hela tiden med, avbryter berättelsen med sina reflexioner,
skämtar med de fantasiskapelser, han framtrollat, blandar,
såsom en spirituell sällskapsmänniska, skämt och allvar om
vartannat — med ett ord: först hos honom finna vi denna
rent personliga berättarkonst, som icke ens Boccaccio nått,
men som Ariosto anses hava skapat och som i senare tid
med en sådan brio upptagits av Byron. I själva verket är
det Chaucer, som här är den förste, den förste berättare, som
intresserar oss mera för sin egen personlighet än för själva
dikten.
Chaucer är emellertid icke blott den store renässansskalden.
Han är också den förste rent engelske författaren, den förste,
hos vilken de nationaldrag komma fram, som sedan skola
gå igen i hela den engelska litteraturen. För det första
det livliga natursinnet. Vi behöva blott lyssna till prologens
början. April hade kommit med sina ljumma regnskurar
och lockat fram blad och blomma ur marken. I skog och
mark susade västan och väckte där med sina ljuva fläktar
liv i varje litet strå. Fåglarna kunde på hela natten ej
sluta sina ögon, utan slogo sina drillar.
Med detta natursinne sammanhänger hans livliga känsla
för engelsk folkpoesi. Den engelska févärlden står åter upp
i hans dikt, och hur äkta engelsk klingar ej början till den
saga, som änkan från Bath föredrar! Men mest engelsk är
Chaucer dock i den älskvärda, förlösande humor, som strålar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
