Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ungrenässansen - Chaucer och hans samtida - Chaucer - Langland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
oss till mötes från hela hans diktning. Ty här möta vi en
landsman till Shakspere, till Addison och Steele, till Fielding,
och Dickens. Utom England och Skandinavien finnas knappt
mer än två stora humorister: Cervantes och Rabelais.
Boccaccio är spirituell, men någon humor har han icke och
knappast heller någon annan italiensk författare. Fransmannen
har esprit gaulois, men detta är något annat, sprakar kanske
mera av kvickhet, men saknar den breda humanitet, ur
vilken Chaucers humor vuxit upp. Bonhomien hos honom
är icke såsom hos de franska fableauförfattarne ett hölje för
“une malice“. Han är aldrig elak, utan har ständigt ett
gott skratt eller ett lätt leende för de mänskliga
bristfälligheterna. Något torde denna humor sammanhänga med den
sedliga världsåskådning, som Chaucer hade — trots alla sina
vågade berättelser — och i detta fall är det av ett visst
intresse att jämföra hans och Boccaccios skildring av
avlatskrämarne. Boccaccio hånar framförallt folkets dumhet att
låta dupera sig av dylika bedragare. Men något
reformatoriskt patos ligger ej i hans angrepp, och hans fritänkeri
satt ej djupare, än att han själv föll ett offer för en liknande
botpredikant. Chaucer däremot känner sig sedligt upprörd
över hela institutionen, och han slutar sin saga med några
verser, som redan bebåda reformationen:
Men Jesus Krist, som själens läkdom är,
Sin avlat ingen bland er må förmena.
Ty sant att säga duger den allena.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
