Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högrenässansen i Italien - Karaktäristik av högrenässansen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den förut ringaktade dikten på modersmålet och fylla denna
med renässansens idéinnehåll. I viss mån var detta ett
återupptagande av Boccaccios verksamhet. Men för det
första hade detta mål aldrig varit fullt medvetet för
Boccaccio, och då han på allvar slog sig på de humanistiska
studierna, slutade han upp såsom italiensk skald. Men
även hans italienska dikter hava ännu mycket av medeltid
hos sig, från dess abstrusa lärdom och dess smak för
allegorier kunde han aldrig fullt befria sig utom i det arbete,
Decamerone, som han själv säkerligen tillmätte det minsta
litterära värdet. Helt annan är högrenässansens italienska
dikt. Där pulserar hela tiden ett friskt renässansliv, och
ehuru Ariosto var en verkligt lärd, märkes ingenting därav
i hans Orlando Furioso.
Men om det är lätt att skarpt skilja högrenässansen från
den föregående tiden, är det ej lika lätt att skilja den från
den närmast efterföljande. En huvudpunkt är förhållandet
till antiken. Senrenässansens program var att skapa en
poesi på modersmålet i noga anslutning till antiken såsom
mönster, och man sjönk därför ned till en slavisk imitation.
Högrenässansen har icke detta program. Man begagnar
ännu de medeltida formerna, ehuru man visserligen i dessa
ingjuter ett nytt idéinnehåll, och någon slavisk imitation
av antiken förekommer därför ej. Men å den andra sidan
kan man ej för skarpt urgera denna skillnad. Ty redan
tidigt började man att efterbilda den antika idyllen och
eklogen. En dylik anslutning finna vi redan hos Boccaccio
i hans Ameto och hans Ninfale Fiesolano samt under
högrenässansen hos Lorenzo dei Medici, Poliziano och
Sannazaro. Och Ariosto, som i sitt förnämsta arbete, Orlando
Furioso, bibehåller den medeltida epikens form, skriver
också komedier med Terentius som mönster. En olikhet
finnes dock. Antikimitationen under högrenässansen är
betydligt friare än under senrenässansen, och dess program
— en modern dikt i noggrann anslutning till antiken —
togs aldrig fullt medvetet upp av högrenässansen. Men
väl gå de bägge perioderna någorlunda i varandra, och
även till seicentos barock möta vi redan under denna tid
vissa ansatser.
En annan — visserligen något flytande — gränslinje kan
också uppdragas mellan högrenässans och senrenässans. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
