Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högrenässansen i Italien - Bojardo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den, som besegrar honom, skall till belöning erhålla hennes
hand. Alla, Orlando, Rinaldo, m. fl. anmäla sig till kampen
om segerpriset. Men innan de kristna riddarne fått träda
inom skranket, gör sig Angelica osynlig och flyr tillbaka
till Österlandet. De förälskade riddarne ila efter. På vägen
dricker Angelica ur en källa, vars underbara vatten gör
henne förälskad i Rinaldo, under det att denne dricker ur
en annan källa, som kommer honom att glömma den
förtrollande sköna. Orlando är däremot lika förälskad och
förföljer henne fortfarande. Efter en serie av fantastiska
äventyr komma huvudpersonerna åter tillbaka till de underbara
källorna, Rinaldo dricker denna gång ur kärlekens källa,
Angelica åter ur glömskans, och så uppstå nya förvecklingar,
ty Orlando och Rinaldo hava nu åter blivit varandras rivaler.
Hur Bojardo tänkt lösa alla dessa förvecklingar, vet man
icke, ty i början av den tredje boken avbröt han sitt arbete
och fick aldrig tillfälle att avsluta det.
Redan genom detta sammanträngda referat märka vi den
bretonska romanens sceneri. Kampen mot de otrogna bildar
blott bakgrunden, och i stället skildras hjältarnas kärlek till
Angelica och deras underbara äventyr i förtrollade
trädgårdar, bland jättar och féer. Vi föras från äventyr till
äventyr, utan att få vila ut, knappt med något mål, ty så snart
händelserna synas leda till ett dylikt, springa de åter i sär
och nya förvecklingar uppstå. Det hela rör sig inom en
fantasiens värld, är en inbillningskraftens fria lek utan något
syfte, lär ingenting och vill ej lära något. Dikten
motsvarar i ord högrenässansens ornamentik, där blommor och
växtrankor, nymfer och hippokamper blanda sig om
varandra i ett brokigt virrvarr utan annan mening än den,
som ligger i en skönhetsmättad fantasi.
Genom sin dikt, genom sitt svärmeri för “la cavalleria“
räddade Bojardo renässansens epos att sjunka ned till ett
burleskt gyckel med riddarlivet, men han var icke nog stor
skald att fullt ut begagna det uppslag, han givit. Hans
vers är ännu ej nog mejslad, och hans fantasi är alltför
tungfotad för att kunna giva dikten den arabeskens
skönhet, som han åsyftade. Men han blev dock banbrytaren
för den store skald, som skulle fortsätta och fullända hans
verk — för Ariosto.
De två första böckerna av Bojardos dikt hade i tryck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
