Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högrenässansen i Italien - Ariosto
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
röra sig med figurer, som redan voro bekanta och populära.
Även i behandlingssättet anslöt han sig till Bojardo.
Liksom hos denne bildar Karlssagan endast diktens bakgrund.
Agramante med sina saracener belägrar Paris, och dikten
slutar med stadens befrielse, de otrognas nederlag och
kristenhetens räddning. Men denna huvudhandling har ett mycket
underordnat intresse — t. o. m. för hjältarna själva, som
liksom i Artusdikterna endast följa sina egna hugskott och
utan betänkande övergiva kejsaren, när deras kärlek så kräver.
Ty detta intresse står över både fosterland och religion.
Lika litet som hos Bojardo finnes här något allvarligt syfte,
ännu mindre, såsom hos Dante, någon dold allegorisk
mening; ej ens det förhärligande av huset Este, som här
förekommer, är mer än en av pliktskyldighet inlagd hyllning
utan betydelse för dikten i det hela. Mer än Bojardos
gestalter äro Ariostos blott till för skönhetens egen skull, och
de äga blott fantasiskapelsernas lätta och luftiga realitet.
Trots alla förvecklingar hade Bojardo ej förmått att ända
till diktens slut fasthålla vårt intresse vid de gestalter, han
skapat. Ariostos däremot hava förmågan att väcka vår
medkänsla, men en medkänsla av en alldeles egen art. De stå
visserligen levande framför oss, men blott såsom
Midsommarnattsdrömmens älvvärld, och det har med rätta sagts, att de, just i
det ögonblick vi vilja gripa dem, liksom försvinna ur våra
händer och lösas upp i luft. Teckningen av de psykologiska
processerna, av Angelicas vaknande kärlek, av Orlandos
svartsjuka, är väl gjord med stor finhet och med
verkligheten såsom mönster, men den är ej nog djup, nog
ingående att fjättra vårt intresse så, som verklighetsdiktens
gestalter förmå. Och Ariosto vill det ej heller. Han vill
blott fritt tumla om med sin fantasis skapelser, och han har
därför givit dem nätt och jämt så mycken realitet, som
fordras för att deras gestalter kunna träda oss till mötes ur
drömmens dimma. De äga visserligen liv, men några skarpt
utpräglade karaktärer passa ej i den fantasivärld, i vilken
de höra hemma, lika litet som ett tragiskt patos. I stället
för detta möter oss här endast den elegiska stämning, som
harmonierar med den drömvärld, han diktat. Denna harmoni
förefaller stundom störd av ett element, som i verkligheten
just tjänar att bevara den. Det är den romantiska ironi,
som här spelar in. Hos Pulci hade denna ännu blott varit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
