- Project Runeberg -  Allmän litteraturhistoria / 3. Renässansen /
107

(1919-1926) [MARC] Author: Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högrenässansen i Italien - Ariosto

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ett burleskt gyckel, hos Bojardo hade den varit allt för
allvarstyngd. Hos Ariosto däremot har den nått sin
fulländning. Hos honom liksom svävar den blott över
framställningen, hindrande allvaret att stiga till verkligt patos och
skämtet att sjunka ned till karikatyr. Det är denna lätta,
fina ironi, som gör, att vi, trots det att vi icke tro på
diktgestalternas verklighet, dock fästa oss vid dem och
intressera oss för deras öden. Genom den kan Ariosto komma
fram med sin fantasis alla hugskott; vi tro visserligen ej på
dem, men vi följa med, ty vi stötas ej tillbaka av en
orimlighet, som framträder med anspråk på verklighet. Och
denna Ariostos ironiska uppfattning av medeltidens
fantasivärld är onekligen den moderna människans. Vi kunna
älska den, så länge det ännu vilar ett skimmer av dröm
och overklighet över den. Men då gestalterna hota att bliva
verkliga, förlora de i intresse och händelserna förefalla oss
monotona. Så snart detta är på vägen att inträffa, är Ariostos
ironi den makt, som kastar hela denna tillvaro tillbaka i
inbillningskraftens drömland. Gestalterna ha därigenom
liksom fått ett stålbad, som skänkt dem ny livskraft, och de
kunna åter intressera oss.

Men även den formfulländade ottavan gör, att vår
uppmärksamhet ständigt följer Ariosto i hans berättelse. Denna
ottava, skapad av Boccaccio och Poliziano, har här nått sin
högsta fulländning, och med sitt epigrammatiskt slutande
rimpar synes den just danad för hans spirituella, fint
ironiska berättarkonst. Den är så lätt flytande, att man kunde
tro den diktad utan all ansträngning. Men detta är ett
misstag, och man vet, att Ariosto ständigt filade och
omarbetade sin vers. I formellt avseende är denna stanz
renässansen i dess högsta fulländning, och så är även Orlando
furioso i dess helhet. I det yttre förefaller ju Ariostos dikt
blott såsom en fortsättning av medeltidens epos, versformen
är den folkliga, medeltida ottavan, sagan och gestalterna
äro lånade från chansons de geste, men i denna medeltida
form har Ariosto lyckats ingjuta renässansens hela rika liv,
dess skönhetsmättade fantasi, dess skepsis, dess
individualism och dess entusiasm. Och medeltidens romantik har här
förvandlats till renässansens.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Apr 1 18:46:15 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/allmlihi/3/0129.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free