Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högrenässansen i Italien - Högrenässansens drama
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bakgrund. Stycket är icke något mästerverk och brister särskilt
i handlingens enhet, men står oändligt mycket över de latinska
humanistkomedierna. Hjälten, Erofilo, en ung man i den
attiska komediens vanliga stil, har förälskat sig i en vacker
slavinna, som äges av kopplaren Lucramo — en kopia av
Plautus’ Ballio — och Erofilos gode vän Caridoro är kär
i Lucramos andra slavinna. Det gäller nu för de unga
männen att kunna köpa flickorna, innan Lucramo reser ur staden,
och planen uppgöres av Erofilos listiga slav Volpino. Erofilos
far Crisobolo har en kista med dyrbarheter, som man först,
under Crisobolos bortresa, bemäktigar sig. Därefter utkläder
man en bedragare, Trappola, i Crisobolos kläder, låter honom
köpa slavinnan och lämna skrinet såsom pant. Meningen
är att sedan angiva Lucramo för tjuveri och återbekomma
skrinet. Men den sluga planen går om intet. Trappola får
visserligen flickan, men hon bortrövas på vägen av Erofilos
tjänare, som ej veta av planen, och föres till ett annat hus
än det överenskomna, och till råga på olyckan kommer
Crisobolo hem, får tag i Trappola och tvingar honom att bekänna.
Nu räddas emellertid situationen av Caridoros ännu slugare
tjänare Eulcio. Denne lyckas skrämma upp Lucramo för
polisen, så att han utan ersättning lämnar från sig den
slavinna, som Caridoro älskar, och vidare lurar Eulcio Crisobolo
att betala ut en större summa för att tysta ned Lucramo.
Stycket mynnar således just icke ut i sedlighetens triumf:
fadern och kopplaren bliva lurade, de unga herrarna få sina
slavinnor gratis och dessutom förlåtelse av sina fäder samt
en rundlig summa att fortfarande svira på. Hovet i Ferrara
hade emellertid en annan mening än vi och prisade särskilt
de vackra moralsentenserna i dramat.
Som man ser äro figurerna alldeles desamma som i de
nyattiska komedierna: den lurade, ekonomiske fadern, den
utsvävande sonen, den listige slaven, kopplaren och hetären;
knepen, moralen och sättet att behandla dialogen äro
desamma, händelsen spelar i Atén samt rör sig med antika
slavar och slavinnor. Stycket är således blott en
osjälvständig antikimitation — visserligen den första på ett modernt
språk av ett antikt drama och därför av stor vikt — och
Cassaria förefaller således snarare böra räknas till
senrenässansen, snarare böra sammanföras med Trissinos Sofonisba
än med Orlando furioso. Men den följande utvecklingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
