Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högrenässansen i Italien - Högrenässansens drama
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
visar, att lustspelet dock, i motsats till tragedien, var en
högrenässansens, den fria antikefterbildningens skapelse. Cassaria
var blott det första uppslaget, men sedan gick utvecklingen
i rakt motsatt riktning, till allt större oberoende av antiken.
Året efteråt, 1509, uppfördes i Ferrara ett nytt stycke
av Ariosto, Gli suppositi, och redan i detta har han vida
mera emanciperat sig från antikens förmynderskap. Händelsen
spelar här ej längre i Atén, utan i Ferrara, slavinnan har
ersatts av en italiensk borgardotter, och ehuru uppslagen
lånats från Terentius’ Eunuchus och Plautus’ Captivi, har
det hela redan fått en italiensk kolorit, som erinrar om
novellens. En student Erostrato, som förälskat sig i Damones
dotter Polimnesta, har förklädd till tjänare tagit plats i huset
och förfört henne. Då hon emellertid skall bortgiftas med
den gamle doktor Cleandro, låter Erostrato sin betjänt Dulipo
under Erostratos namn uppträda såsom friare och skaffar
honom en falsk fader, som utlovar ett ståtligt underhåll åt
de unga. Men så uppenbarar sig den verklige fadern i
Ferrara, en mängd förvecklingar uppstå, men dessa lösas
till sist genom den vanliga “upptäckten“: Dulipo visar sig
vara doktor Cleandros bortrövade son, den lycklige fadern
avstår från Polimnesta, och de unga tu förenas — som man
ser samma ämne, som Shakspere sedan behandlade i Taming
of the shrew. Trots de antika reminiscenserna verkar stycket
snarare såsom ett novelldrama.
Detta kan i ännu högre grad sägas om den italienska
litteraturens tredje komedi, kardinal Bibbienas Calandria,
som 1513 uppfördes i Urbino. Ehuru flera lån här
förekomma från Plautus, är det dock ej osannolikt, att källan
varit en italiensk novell — såsom sådan uppträder historien
i varje fall kort efteråt. Själva huvudmotivet är det gamla,
vi känna från Menæchmi, här dock så varierat, att det till
oigenkännlighet lika tvillingparet utgöres av bror och syster.
Såsom barn hava de blivit skilda, men sammanträffa båda
vid styckets början i Rom, där Santilla, systern, för sin
säkerhets skull anlagt manskläder, under det att brodern,
Lidio, uppträder förklädd till kvinna för att på så sätt vinna
inträde hos Fulvia, som är gift med den enfaldige Calandro,
för vilken säkerligen Boccaccios dumhuvud Calandrino stått
modellen. Även motiven i övrigt äro desamma, som vi känna
från Boccaccios noveller, och det hela erinrar mera om en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
