Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högrenässansen i Italien - Högrenässansens latinska dikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
större skäl kan man därför räkna portugisen Jorge de
Montemajors Diana såsom renässansens första herderoman.
Även som latinskald författade Sannazaro ekloger, fem
Eclogæ piscatoriæ, och han anser sig vara den förste, som
skrivit fiskaridyller — med orätt, ty redan Theokritos hade
diktat en dylik idyll. I dessa latinska poem, särskilt i sina
elegier, visade han sig såsom vida mera skald än i de
italienska. Men liksom han i Arcadia står på gränsen till
senrenässansen, gör han det även i sin latinska diktning. Han
skrev nämligen ock ett kristligt epos, De partu virginis,
redan fyllt av denna heta religiositet, som var högrenässansen
alldeles främmande, men som just är betecknande för
motreformationens århundrade, och liksom då försöker han här
att förena ett rent kristligt innehåll med en från antiken
lånad episk apparat. Men ett dylikt ämne, Kristi födelse,
lämpar sig ju ej alls för en episk dikt.
I början av 1500-talet nådde för övrigt den latinska
dikten sin högsta fulländning, men det kan vara nog att
här blott nämna några namn: Girolamo Fracastoro, en läkare
från Verona, som i De morbo gallico rent episkt behandlade
den farsot, som då gick genom hela Europa, Hieronymus
Vida, mest bekant för sin på vers skrivna poetik i tre böcker,
efter Horatius’ mönster, vars popularitet framgår därav, att
en upplaga kunde tryckas i Stockholm 1583, men också
författare till ett kristligt epos, Christias, behandlande
frälsarens passion och uppståndelse, samt Baptista Mantuanus,
vars latinska dikter långt fram i tiden lästes såsom skolbok.
Men samtidigt med det att den latinska dikten nådde sin
högsta fulländning i modern tid, hade också diktningen på
modersmålen höjt sig till verklig konst. Båda hade hittills
utvecklats såsom tvänne av varandra oberoende strömningar.
Men detta var numera icke längre möjligt, och en förening
av båda måste dock förr eller senare komma till stånd.
Det skedde med senrenässansen, vars program blev att skapa
en modern, konstnärlig dikt i den närmaste anslutning till
antiken. Men därmed var den latinska diktkonstens öde
beseglat. Latinet blev därmed blott de lärdes språk, och
diktens tungomål blev de nu så konstnärligt och rikt
utvecklade moderna språken. En eller annan epigon har väl
ända in i våra dagar fortsatt att dikta på Latiens språk —
så t. ex. den älskvärde, finbildade gamle påven Leo XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
