Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Humanismen utanför Italien - Den tyska humanismen och reformationen - Hutten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Luther, som samtidigt uppträdde, röjde han däremot icke
något intresse, och ehuru båda voro närvarande vid
riksdagen i Augsburg, tog han ingen notis om honom och
uttalade i stället sin glädje över att se teologerna i luven på
varandra. Själv var han vid denna tid sysselsatt med några
litterära arbeten, som togo hela hans uppmärksamhet i
anspråk. Nyss förut hade han nämligen gjort bekantskap
med en författare, som mäktigt gripit honom, nämligen
med Lukianos, och det var dennes satiriska dialoger, han
nu började att efterbilda i Fortuna, Febris secunda och
Inspicientes — för att nämna de förnämsta. I dem komma
hela hans bitande kvickhet, hans starka subjektivism, hans
hat och hans hänförelse fram. Minst aggressiv är Fortuna
eller en dialog mellan honom och Lyckans gudinna. Han
ber henne där om en årsinkomst av 1,000 gulden för att
kunna föra ett sorgfritt liv, men Fortuna har icke råd, ty
hon måste ut med 200,000 åt handelshuset Fugger, som
ej kan reda sig med mindre. Och så komma de in på att
tala om teologernas lära om olyckorna här i världen. Går
det den gode väl, så är det ett bevis för Guds rättvisa;
går det honom illa, så heter det, att den Gud älskar, tuktar
han. När det går den orättfärdige väl, vill Gud hans
bättring, men går det honom illa, straffar Gud honom. I Febris
secunda är Hutten betydligt bittrare och anfaller här det
kyrkliga celibatet samt dess följd: konkubinatet, som här
skildras med en i historiskt avseende mycket upplysande
realism. Roligast är Inspicientes eller en dialog mellan
solguden och Phaeton, vilka på sin vagn fara över
himlavalvet och skåda ned på riksdagen i Augsburg. Här får
Hutten tillfälle att giva en satirisk karaktäristik av sina
landsmän, skildra deras smak för dryckenskap, deras enfald
i förhållande till Rom o. s. v.
Man märker, att Hutten i dessa dialoger allt mer och
mer närmat sig Luther, och samtidigt hade den lutherska
striden antagit allt större och större dimensioner. Hutten
började nu också inse, att här var det mera än ett vanligt
prästgräl, han tog reda på Luthers åsikter, och lätt som
han hade att hänföras, blev han i hast en hängiven
beundrare av reformatorn, i vilken han nu såg den tyska
frihetens förkämpe mot Rom. Humanisten Reuchlins
vapendragare blev nu reformatorn Luthers. Men Luther med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
