Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Humanismen utanför Italien - Den tyska humanismen och reformationen - Luther
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och reformationen blev därför här mer än annorstädes en
politisk och ekonomisk frihetskamp.
Å den andra sidan satt medeltidens katolicism här kanske
djupare än i andra land. Tysken hade icke de romanska
folkens rationalism och var därför vida mera än de
hemfallen åt vidskepelse och övertro, åt den fasa för djävulen,
för häxor, andar, vättar och andra övernaturliga väsen, som
måhända är ett mera germanskt än orientaliskt inslag i
medeltidens katolicism, och han hade därför ett större behov
av kyrkans frälsningsmedel, av sakrament, av reliker, av
vallfärder, av helgonens förböner och av avlat. Denna
känsla för de onda, övernaturliga makternas spel med
människorna ligger också på botten av Luthers väsen, och det
är brytningen mellan denna och hans helighetsfordran, som
ger hans världsåskådning dess individuella, men på samma
gång så tyska färgskiftning.
Kyrkans andra fiende hade varit medeltidens rationalism,
men även denna hade hon lyckats besegra genom att
förvandla vetenskapen till “trons tjänarinna“. Under
1400-talet hade oppositionen likväl åter stuckit upp huvudet och
hade nu i de stora kyrkomötena funnit ett organ. Dessa
sökte i främsta rummet förvandla kyrkan till en
konstitutionell monarki, hos vilken makten skulle ligga icke hos
påven, utan i en representantförsamling. Den tanke, som
låg bakom de reformyrkanden, som då gjordes gällande, var,
att kyrkan utgjordes ej blott av påvar, kardinaler och
prästerskap, utan av hela den kristna menigheten, som genom sina
till kyrkomötet sända representanter skulle avgöra kyrkans
angelägenheter, även om så behövdes av- och tillsätta påvar.
Representanterna på dessa möten voro ej uteslutande kyrkans
män, utan även lekmän, och särskilt intogo universitetens
professorer här en ledande ställning. Men detta försök att
demokratisera kyrkan hade misslyckats, och vid 1500-talets
början var påvens maktställning starkare än förut.
Vetenskapens opposition fortsattes dock av den tyska
humanismen, och det var denna, som riktade de första verkliga
anfallen mot den romerska kyrkan. Någon allmän
folkrörelse kunde den aristokratiska humanismen dock aldrig
bliva, och kyrkan kunde därför med ett visst lugn åhöra
de lärdes diskussioner, även då dessa rörde sig om ganska
ömtåliga ämnen. I detta fall var kyrkan tolerant. För
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
